(un)extreme shoe makeover

jag har lärt mig en del om hälar och skor det senaste året. framförallt - i hälkappan på i princip alla skor sitter en hård plastbit - den sitter där antagligen av stabilitetsskäl - men har man en aning till antydan av icke-slät häl eller tränar mycket med skor eller arbetar mycket med skor på sig eller bara tycker om att glassa kring på stada i finskor så är denna lilla plastbit lömskare än man först kan tro. risken för tryckskador/skavsår är ganska stor vid flitig användning av skor med hård hälkappa. och även om fötterna nästan alltid läker så har jag - efter 16000kronorsoperationen i höstas - utarbetat en metod som sannolikt sparar hälar en massa besvär i framtiden och nog också pengar. jag är min egen skomakare.

här följer en fotoguide till happy feet:

plocka ur sulan

här ska det öppnas!

lämpliga verktyg: mattkniv och griptång

skär upp tyget strax ovan sömmen till bottenplattan. skär bara upp så mycket tyg som täcker plastbiten - på vissa är det ett enda tygstycke i hela innerskon. den fotade är den mer enkla varianten med ett tygstycke bara kring backfoten - då är det bara att skära och lyfta.

lyft!aha - boven i dramat!

om det behövs- den är ordentligt fastsatt/limmad -skär av plastbiten precis ovan sömmen.

ta hjälp av tången för att "slita" loss plasten -bruka ett vänligt men bestämt handlag.

ute!

fäll tillbaka tyget - man kan med fördel tejpa fast det lite så skon håller ihop inuti bättre.

mjukt&klart!

(tycker man fortfarande att det klämmer kan man avlägsna onödiga designbitar som går över hälen på utsidan av skon - det lättar på trycket ytterligare).

LYCKA TILL!

öppen 8 - a little piece of heaven

så kan det kännas i alla fall. när man man legat i träda ol-mässigt sen i oktober-10.

jag får springa två pass i veckan nu. ett intervallpass och ett ol-pass. har lagt dem på runt halvtimman. det har kännts ovant och låren har fick en utförs-chock förra veckan när 3-minutrarna avlöptes på asfalt. så i lördags skulle jag löpa det första riktiga ol-passet med fart. prognosen hade sagt 6C och sol på Hallandsåsen. jag var dödstaggad på hela vår+ol grejen. men när bilen drog söderut hade Bore en annan åsikt och snöslasket stod som spön i backen. detta fortgick från Mölndal till norr om Halmstad (under denna tid hans många dryga kommentarer fällas över min tidigare vårsols-entusiasm). sen blev det regn istället. när vi svängde av mot åsen så fick vi en liten glimt av det gula men väl på TC gick ingen ur bilen längre stund än nödvändigt. så i duggregn, snålblåst och 2C gjorde jag min inofficiella comeback på TC-gärde - den varade ungefär så länge som det tog att köpa bana - inget socialiserande här inte. anyway. jag kände mig ändå positiv och sprang iväg till start. lämpligt nog bara 800 m till denna - jag som hade tidsramar att hålla mig till. jag bestämde att jag fick springa i 35 min. sen börja gå. hade köpt en bana på 4,8 km så jag tänkte att det skulle nog ändå funka trots ingen löpform. rusade iväg från startpunkten - oj va jag fick pararera utför -balansen i skog=inte riktigt orostig. det va snö. ganska mycket men utför så det gjorde inget. läste väl kartan sisådär - fick mest fokusera på balansen och att inte springa in i en av de otaliga taggtrådarna på kartan. men sikten var god så det va mest att köra på. uppförsbackarna - ja det va tydligen också ett tag sen - fick slita. gjorde en liten bom utför till 9an -läste att jag skulle ha stenen öst om stupet. kolla deffen blir vårens ledord. lite irriterad när jag såg skärmen riktigt sticka i ögonen på mig vid stupet ovanför - men det är ju bra att ta extra kurvor nu när jag behöver träna. resten av banan flöt på bra. kollade klockan på väg till 11an - 32 min - "då får jag springa hela vägen in i mål!". klockade in på 35.41. timing kan också va en målsättning. alldeles alldeles underbart var det i alla fall. 4 timmars resa för 35 minuters löpning - lätt värt. vaknade på söndagsmorgonen med träningsvärk och en ångest jag inte haft på hela vintern. jag har ju lyckats vända mycket av den alternativa träningen till nåt, om inte roligt, så i alla fall helt ok och skidåkningen har varit fantastisk. men nu när jag tittade ut på våren så kände jag bara "jag vill inte gå till gymmet".

vinnarvägval öppen8

med lite distans är jag så oerhört tacksam att det går framåt och tror jag fått med mig väldigt mycket bra erfarenhet av denna skadeperioden.

idag var jag hos sjukgymnasten. han tyckte min häl såg "elegant" ut. då ser man ljuset liksom. jag kommer nu få öka på tiden på mina 2 pass i veckan. efter detta glädjebesked sprang jag lätt 45 min tjockmatta! allt tyder på att det kan bli en ganska trevlig vår trots allt. jag får ändå göra det jag gillar mest - kanske inte varje dag nu - men på sikt.

och tänk att ha en elegant häl - vilken grej!

hur blev det orientering?

jag o crilla i finaste rosa outfit

jag o finaste rosa begagnade skidorna

har hunnit tänka ganska mycket denna vinter. har ju liksom för första gången på många år varit hemma på helgerna (alltså inte hetsat runt på barmarksletande), hängt på gymmet men också mycket i skidspåret. jag tror att det - trots att träningsmotivationen svajat - ändå varit ganska bra med lite miljöombyte för kroppen. dock är den största grejen den här vintern längdskidorna. jag tycker det är så fruktansvärt kul. bådee klassiskt och skejt.

när jag växte upp var längdskidor nåt man gick på tur med, stannade och fikade (vilket jag iofs gillade myyycket). "att åka skidor" betydde i vår familj att åka alpint (det gör det fortfarande i min värld). jag var alpinist, dog av nervositet i tv-soffan när Wiberg åkte slalom och trodde nog mycket på en egen utförskarriär (ungefär tills jag ramlade i banan och grenslade en käpp glidandes baklänges nedför pisten -inte skönt). vilket fall som helst så innebar aldrig längdskidor=träning för mig. när jag kom till ol-gymnasiet i eksjö var det en annan femma - då skulle det åkas på längdskidsläger. jag hatade det. jag tog med mina utförsskidor och åkte slalom när vi tränade vid alpina anläggningar. jag fattade inte va grejen va med längd. jag hade alltid bakhalt och inget glid. slet som ett djur och kom sist på alla träningar. det var bara såå hemskt. jag förstod nog att det va en materialsport - men insåg inte betydelsen av rätt skidor - och framförallt spann. ja hade inget spann på mina skidor alls. och ingen i min familj visste ju heller - vi brukade ju bara lufsa runt i kilsbergen. glid behövdes ju i pisten och att preparera stålkanter är de grymma på.

fika back in the days

så blev jag lite äldre och fick jag nys om att detta med spann kanske var problemet. så jag önskade mig nya skidor. julen 2006 gick jag och mina bästa sponsorer till lindells i örebro och provade ut ett helt nytt skidkit. i lofsdalen feb-07 testade jag det på spåret. då fattade jag grejen.

känslan den gnistrande kvällen i elljusspåret - trycka ifrån och ha fäste och sen glida utför - kommer jag aldrig glömma. detta kanske låter som jag är "liiiite sen" för de flesta OLare som totalnördat på längd sen barnsben - men för mig var det hur stort som helst. efter det kom ett par magra vintrar och det blev inte mycket åkt. så kom hösten 2009 och frågan från helena j om jag ville va med i ett lag på vasastafetten. "om man får vara dålig så är jag med". det fick man. men jag är dålig på att känna mig dålig så den vintern började jag inleda min längdträningskarriär på riktigt - för att inte dra ner laget för mycket på stafetten. jag tränade rätt mycket skidor och fick på begäran köra den kortaste sträckan. detta va en av de största morötterna nånsin för mig. jag blev så himla taggad av att veta att jag var liksom det svagaste kortet och behövde höja mig - och att jag i princip bara kunde bli himla mycket bättre - och dessutom skulle tävla i världens trevligaste lag. på tävlingen gick jag såklart ut alldeles för hårt =). skulle hänga på nån 15-årig tjej. tänkte att hon säkert höll rätt tempo = icke! slet mig sen runt de 9 km på 36 min med konstant mjölksyra men va sviiinnöjd och har nog aldrig varit så slut i hela kroppen. det var en fantastisk upplevelse med solsken och vinter och bästa lagen (swedish beauties - jag önskar att vi tävlade för samma "klubb" oftare).

anyway - då jag gick in i denna vinter med en operead fot skulle det passa bra med en del längd i år också. och då vinter har varit sagolik har möjligheterna varit stora till åkning i gbg-trakten och hemhemma. sagt och gjort. har flängt runt med längdskidorna på tåg och på fältjobbsresor och bussat till landvetter. kört på skare offpist i åkullas bokskogar - vilket måste klassas som en av de coolaste grejerna ever. till och med åkt en tävling och funderat allvarligt på skejtvasan (kanske nästa år).

så idag - mars, +2C, solsken, mossar på kilsbergen, bara så himla underbart liksom - tanke: om jag hade börjat nörda runt redan som barn på dessa madshus - hade jag blivit längdskidåkare istället för OLare? på förmiddan blev jag inblandad i en backspurtuppgörelse - och jag njöt varje sekund av den smärtan (se video). så kanske det. men det är nog snarare så att jag hade nog kunna snöa (hehe..) in på vad som helst med natur+tävlingsmoment.

orientering är uppenbarligen mitt livs kärlek. och fortfarande slår inget längdpass ett lössnöåk. men när det gäller manchester så är jag numera beredd att säga att jag inte gör skillnad på pist och pist. och samma sak gäller här - om man inte ramlar har man inte satsat tillräckligt.

backspurt i kilsbergen 5 mars jonheaug vs mariat - dött lopp?