söndag 25 september 2011

liberec calling!


så blev det världscupsavslutning för mig dårå. det va en himla fin bonus. har nu avverkat en medel och en jaktstartslångdistans i tjeckiska Liberec. det har varit skitkul! fina kartor och roliga banor. öppen terräng med fin botten men rejäla backar. har inte känt mig jättesnabb men hållit i ol och framförallt kompassen. det behövdes. både dagarna har avslutats med en 5o0 meters löpsträcka uppför en ängsbacke. det är sånt som härdar. igår slog den ner mig lite. idag kämpade jag hela vägen och lyckades iaf hålla en schweiziska i "min klunga" bakom mig. en 11e och en 14e plats. oh yes. nöjd som attans.
kartor o gps o bilder finnes på denna http://www.owcliberec2011.cz/
finfina tjeckiska tv-sändningar från båda dagar finnes här http://online-prenosy.tvcom.cz/video/10373-orientacni-beh-7-zavod-svetoveho-poharu-liberec.htm
(jag o tove har precis konstaterat att de blåa tightsen går fet-bort nästa gång det är tv på plats.... smurf-faktorn är lite väl hög)

i övrigt är ju tjeckien fint men den vegetariska maten.. denna helg har jag ätit "bez masa" utan kött. har fått detta: överkokt spagetti med riven ost, ris med sky, pasta med sky. lyckades iaf klämma en panerad ost -check- tjeck!
flyger till zurich imon för träningsläger inför nästa års vm och termal bad i Bern. Gött är det!

fredag 23 september 2011

va är väl en 6e plats på sm..

... ja den kan ju va... nä jag tänker inte va bitter. jag orienterade dåligt i ett område som borde passat mig perfekt. jag fick inte ihop det. punkthöjder o höjder överallt. sånt ska jag kunna hantera men ibland gör man misstag när man är trött. och jag va nog trött. helt enkelt. det va synd. jag hade alla möjligheter att äntligen ta den där medeldistansmedaljen. och jag sumpade det alldeles på egen hand. MEN det är väl inte ens ett år till nästa chans. gött det.





stafett-sm dårå. ja. jag va nog lite sliten av medelfinalen för gnistan fanns inte riktigt. gjorde en del riktningsfel på vägen. var tydligen ifatt eva o tove men fattade inte det. det va ju synd. hade nog behövt den medlajvittringen mentalt. avslutade ändå stabilt så vi fick en topp 5. godkänd men inte mer va min insats. laddar om för smålandsnatten.



nu i liberec och världscupsavslut. på en riktig landslagsplats. i tjeckien. bara en sån sak. sjukt bra. lite hattig ol på model-event kartan idag för min del. men imon är det tävling. nerv på!

tisdag 13 september 2011

va är väl en 4e plats på SM..





den kan ju va tråkig och bitter och tråkig.. eller alldeles. alldeles. underbar.

för 11 månader sen la jag mig på operationsbordet och blev lite brosk och en slemsäck fattigare. med en inpacketerad fot gick jag på eriks 30årsfest 2 dagar senare. dansade på ett ben och drömde om våren. en tuff vinter följde. men nånting hände i mig. jag tänkte på allt som varit. all orientering jag fått springa. i granskog som rispar armar. i galna raviner med livet som insats. på fjäll med milsvidd utsikt. på tallhed så det känns som man flyger. på plottriga finskurna hällmarker. alla läger jag varit på. alla fantastiska människor jag får umgås med mellan orienteringsextaspassen. det sjönk in och på vårvvintern infann sig en känsla av sån stooor tacksamhet till livet. jag har det så himla bra. med det i sig växte tålamodet med foten. jag tänker inte förneka att det va en del jobbiga veckor och det har alla mina fina vänner och familj också fått höra om och om igen över telefon eller skype eller live... (tack för att ni är så göttiga och står ut! jag hoppas jag kompenserar er däremellan.) och det är fortfarande inte kul att springa wetwest. men shit va jag har växt i inuti av detta. jag har t o m fått lite distans till skavanker. det gör liksom ont ibland på ställen. men det går oftast över om jag använder lite smartness.

anyway. för att komma till saken. det har fått ta tid att komma tillbaka på banan. åren var frustrerad. fanns ingen form. ingen grund löpstyrka att stå på - helt naturligt efter omständigheterna. men ändå jobbigt. kände vid euromeeting i juni att nåt började hända. men på 5dagars var det 3 tunga långdistanser och jag räckte inte till. klarade av medel bra men nätt och jämnt. det som var utropstecknet var "ingen smärta". vilket jag tog med mig in i augustiträningen. hängde framför vm-sändningarna och längtade till att själv få springa stora mästerskap. åkte till balkan för att få inspiration. det fick jag. sannerligen. men kom hem sliten efter ett tufft sista dygn med 35C och två tuffa träningspass. blev sängliggandes tis-ons och bara höll tummarna för att få starta överhuvudtaget på lång-sm.


onsdag em kände jag mig helt plötsligt mycket bättre. och så fick jag dessutom besök av min favorit. och lugnet la sig över mig. åt tårta.

sprang igenom kvalet. fick lite dåliga stråk på långsträckan och några inte helt klockrena/passiva kontrolltagningar men överlag otroligt stabilt. åkte hem och åt tårta.

final. helena förklarade vad som faktiskt hände i "winter's bone" på väg till start. det kändes bra. jag hade funderat på det sen flygresan hem från indien då det va dåligt ljud i hörlurar och inga subtitles. värmde upp. kändes segt. startade. kändes väääldigt jobbigt. inget tryck. knackiga vägval. på väg till 4an hann jag tänka - ska det kännas så här kommer det ju ta sjukt lång tid. sen hände nåt. jag spikade iaf 4an. och då började det komma krypande inspiration och lust. jag tänkte det är ju att orientera HELA vägen. då blir det ett bra lopp. tog 5-7 fint. såg billan komma i ögonvrån och tänkte. om hon springer vänster på långsträckan så ska jag inte va så tjurig som jag brukar va - att prompt ta ett annat vägval bara för att göra mitt egna - utan faktiskt utnyttja sällskapet. det funkade fint. vi verkade ha samma vänstersvängstanke. kände hur jag växte ännu mer mentalt. jag orkade ju faktiskt detta och även när jag släppte henne för attt köra egna stråk så kom jag ifatt. hade allt under kontroll ner till varvningen (där jag utan metalldobbar hann med att göra en rejäl vurpa på trätrallen.. hoppades att ingen skulle se mig men ack...). sprang ut höger på andra slingen - antagligen inte det bästa vägvalet men nu hade jag blivit ett mentalt ol-monster. jag gick bestämt uppför den branta backen och såg billan försvinna bort åt höger - men jag hade stenkoll. fick min lilla brant som jag skulle. fortsatte upp till nästa. nu gjorde det ont i kroppen. men jag tänkte bara på kartan. höll nästan andan när jag tog 18e. bara en svår kontroll kvar. försökte springa på utför men jag var så trött. så med en lite skev och trött kompassriktning blev det rakt igenom kärret mot vägen, vilket sög musten ur mig, uppför den sista knallen pustade jag ljudligt. sen bara att släppa på ner mot mål. jag gjorde nog ingen mäktig spurt. men det va liksom skit samma. jag fick lägga mig efter mållinjen och bara vara så himla nöjd.


eva snuvade mig på bronset. det unnar jag jag henne verkligen. jag är världens nöjdaste 4a.

åkte hem och åt tårta med min favorit. bra helg.