onsdag 17 juni 2015

Guldmärke 103!

Asså detta inlägg. Att få skriva det! Helt oväntat fick jag idag efter träningen emottaga Sveriges Skogsflickors Guldmärke nr 103. Till historien hör att jag förra året, när världens bästa Lina Strand fick priset, blev väldigt glad för hennes skull - för jag tycker om någon uppfyller kriterierna så är det hon, och samtidigt också väldigt avundsjuk för jag tänkte "det där är ett sånt pris som jag aldrig kommer få, jag är ju för dålig".
Anyway, detta verkar ju vara en plocka-ner-valda-sanningar-vecka...
här va den fina motiveringen
Jag är bara oerhört stolt och tacksam för detta. Såklart för mina idrottsprestationer men allra mest för det senare i motiveringen. Det är inte alltid en dans på rosor att säga vad en tycker, att driva frågor en finner viktiga. Ganska ofta känner jag mig som just det där svarta fåret (japp cerna ovce), den där jobbiga som måste ifrågasätta damernas icke-existerande natt+långa distanser, flygresor till träningsläger, bögskämtsnormen, det segregerade OL-klasssamhället und so weiter ... I alla fall så ser jag detta lilla guldmärke som ett bevis på att nästan alltid är värt att ta diskussionen. Tack Skogsflickorna! Ni gjorde min dag och de närmaste rehab-månaderna så mycket mer peppade. Ge er till känna när ni ser mig så utlovar jag kramar! Dessutom verkar ni känna mig för va skickades med diplomet om inte en .....
men gulle!!!
 KARTA!! Där rikstalhuldran Mary ritat in sitt hus! Asså jag älskar detta!! Kontroll 6 ser ju magisk ut - en perfekt glänta med sjöutsikt. Mary ladda pannkakslaggen och kaffebryggaren - en vet aldrig när jag kommer förbi Edane!
inte såå onöjd

måndag 15 juni 2015

Fördomar

1sträckslöparn'
Många fördomar man har om sig själv - eller kanske "valda sanningar" som det så populärt kallas nuförtin - är ju faktiskt hittepå. Så här i OL-karriärens mittpunkt (??!!) kan en i alla fall konstatera att "jag är ingen sprinter" krossades 2009 och "jag är ingen 1a sträckslöpare" kom på skam 2015. För efter denna vårens 10mila och Venla-kavle får jag helt enkelt kapitulera, jag är nog en 1a sträckslöpare ändå. Eller kanske helt enkelt en stafettlöpare. Oavsett sträcka. Jag tycker det är så fantastiskt kul så varje gång, trots (eller kanske tackvare?) nervositets-peak-of-the-year, så går det ändå i skalan "ok till mycket bra". Tror det beror på peppen - för den är total i SAIK. Så även om jag nu fick ankra den sträckan jag trodde jag gillade minst så va det skitsköj, terrängen underbar och lugnet i mig totalt. Även på långsträckan där folk rusade lät jag mig inte stressas utan plockade in täten upp mot k5. När jag gick över höjden sista gaffeln svajade jag dock lite på k10 (såg inte kärret alls) och k11 (misstog punkthöjderna för att va framme) men styrde upp det som vi kommit överens om med kartstopp och "bara" 1.30 försvann.

Klart att det hade varit fint att löpa in i absoluta täten men känslan i mål var ändå grym och det hela ett något sagolikt sätt att avsluta tävlingssäsongen 2015. Kroppen och huvudet kom i form de 3 sista veckorna trots "olycksfall i arbetet" från landslagets sida. Efteråt blev jag lite vemodig och beslöt mig för att inte löpa nån nattsträcka/omstart, energin var slut. Jag hoppas nu innerligt att min fotoperation går som önskat för det här stafett-laget vi har är för jvla bra asså ... vi lyckades inte med knuten på säcken riktigt i år men det finns flinka händer även åren framöver.
me and my crew
Här finns GPS från hela loppet och har skrivit klubbens nyhet om Venla 2015 här.

I övrigt: ja jag gillar också karaoke så tack Centrum och Märta som gjorde att min energikurva vände uppåt på båtresan.