Så har en tagit sig igenom en helt ny vinter, som verkligen var helt ny. Mitt lilla barn är en liten ängel men med min veka sömnkompetens har att antal väckningar per natt pajat min sömnrytm helt. Har därför inte kunna undvika att vara sjuk mer än vanligt, mått ännu sämre under PMS, men också slarvat med järnet, tuggat tuggummi och druckit kaffe för att hålla mig pigg och därmed också pajat magen ett antal pass. Allt sen Jouni kom till världen har jag därför pass på pass fått kämpa mot en seghet i löpsteget, som jag visserligen känner igen i mitt liv, men som tidigare inte varit i närheten så frekvent som nu. En väldigt tuff mental utmaning uppe på allt annat nytt.
Tittar en på texten ovan så sitter jag väl redan svaret om min usla löparkropp men tyvärr känns den inte, upplysningens tillfredsställelse. Snarare känns tusentals signaler sveper som en vind, skogen skymmer träden varför ser jag ingenting?
(popmusik för klarsynthet?)
Frustrationen bliver total när jag hör nyblivna föräldrar (läs pappor) springa löptester på kanontider och andra casha in mammaeffekten.
Efter en lång karriär med ett ständigt sökande efter något slags hög-lägsta-nivå i en kropp full av hormoner som verkar leva sitt egna liv så borde jag inte blitt särskilt förvånad av att störd sömn+andra brister skulle eventuellt påverka mig negativt? Nope, men det jvliga i att ha varit i form är att en vet hur det känns att inte vara just det. Och då spelar det ingen roll hur många svar en har, en vill ändå ändra tillstånd nu nu nu.
Dock är jag ju inte purung längre - så med hjälp av den (relativa) självdistans som jag under åren hamstrat i hjärnan (hjärtat är en annan femma) har jag lovat mig själv (och Harri, Lina, Therese+mfl) att havfa tålamod tålamod. Låta kroppen ställa sig tillrätta.
Dvs ignorera faktum att jag gjorde mitt sämsta löptest någonsin i tisdags, fesjoggade i tallhed i onsdags, gick på Uvens tävling igår i ca 80% av backarna och sänktes totalt av blåbärsriset i gbgterräng som i normala fall borde passa mig utmärkt.
 |
| red all over the place |
1-2-3-4-5-6-7 - processa verkligheten börjar nu!
Verkligheten = jag behöver:
Sova.
Äta järn, varje dag.
Dricka vatten, varje dag.
Titta på de pass under vintern som varit bra+ok. Igen och igen. Det finns ju några iaf.
Har en plan/några mål för i år där stafetter och SM ingår. Jag ska försöka genomföra de rakryggat (#gbg ;), och jag ska ge mig själv kramar. Jag är ingen übermensch, jag behöver mina grejer för att funka, men nu behöver nån annan - även kallad lill-skrot - mig mer. På sikt behöver jag både mina grejer+lill-skrot. Så äre.
Jag har för säkerhets skull också satt upp ett klart nåbart mål - att göra en Palmis - lägga upp alla mina kartpärmar på doma (åtminstone några stycken). För där krävs ingen form för men väl föräldraledighet+ett barn som sover+en scanner! Maj månad u know what's comin'!
För den intresserade är mitt kartarkiv (länk till höger) mer uppdaterat än någonsin. Jag har lämnat rödpennan därhän. Någon slags utveckling?!
Obs1 Om det förbigått någon är detta bloggterapi av-till-för mig själv. Så jag ska skriva av mig en del och kunna va en trevligare prick allmänt.
Obs2 Om någon med sömnbristerfarenheter har nåt att säga om saken - kommentera gärna nedan.
