lördag 30 mars 2013

ol-vecka i ol-mecka

har spenderat den senaste veckan i göteborg och halden.. och försökt träna ikapp litre ol-teknik med varierat resultat men sammanfattaningsvis har det känts bra.
typ detta (och då är ändå 3 kartor med här....)
natt-dm vinst
wre kvillebyn, helt ok lopp förutom två d10 missar, kroppen svarar!
eva drog ut mig på korridor..
woc16 träning - inte med i matchen
eva drog ut mig på korridor igen... bättre 
sm-träning årekärr med leksands ok, underbart
lugn sm-träning gråbo tillsammans med emma, kalasterräng 
sm-träning hageryd-dala, orken tog slut fick stanna o börja om vid 2an men sen bra! 

fredag 22 mars 2013

Running Ethiopia part 2 - minibussar och löpkultur

Har lagt ganska många av timmar mina timmar i Addis på just minibussar och löpning - så här kommer därför en liten fördjupning:

Minibussystemet funkar så att det finns start/ändstation för varje minibusslinje där man kan byta till andra linjer. På själva linjen ropar man "woradj" eller "woradjelle" där man vill hoppa av - alltså inga fasta platser längs linjen - och pengasnubben säger då till chauffören att stanna. Pengasnubben är en pöjk i åldern 10-25 år som bär på en bunt sedlar (1 Birr finns som sedel....), och hänger halvägs ut genom minbussens sidodörr för att skrika ut ändstationens namn för att på så sätt hitta nya passagerare att plocka upp längs vägen. Vid start fyller man på bussen tills den minst har 3 personer på varje dubbelsäte, med "personal" brukar det landa på 16-22 pers. Ska bussen ut ur stan/upp på berget/liknande så lastas den även med säckar med mat på tak eller golv. En resa i stan kostar typ 3 Birr (en krona..) och pengasnubben har trots överfylld buss typ alltid stenkoll på vem som ska ha växelpengar tillbaka. Tar man stadsbuss istället blir biljetten ännu billigare - 1 Birr.. Man kan oxå åka taxi men då får man va beredd att betala ett överpris, vilket åtminstone blir känslan när man oftast kan åka minibussar snabbt och smidigt. Tvärs över city; Olompia-Arat Kilo, en resa på 10 min (ej i rusningstrafik) - går taxinotan på 120-150 Birr och minibussen tar 2.70.

I början trodde jag man enkelt kunde kolla på en karta (bra grej!!) bara vad ändstationerna hette och gå efter det - men här krävs lite streetsmartness oxå - för det är inte så att etiopierna bryr sig om vad ändstationen heter på en engelskspråkad karta. Man måste lära sig hur den uttalas av pengasnubbarna som skriker ut dessa.

För att komma från Kirkos sub city där Kristin bor till mitt löparställe från Entoto Maryam church tar man minibuss till (observera uttalsnamn) "Arat Kilo" byter till "Siromeda" byter till "Squam" och byter till "Marem". Resan tar 45-55 min beroende på antal upplocksstopp och trafikläget. Sista resan får man oftast sitta svintrångt då det går färre bussar upp på berget. Men man gör ju det liksom - eller jag kan ju bara tala för mig själv - jag  - så fort jag inte är i Sverige är det helt ok att sitta på en plastdunk på ett minibussgolv upp för en slingrig bergssida med någons knä i famnen...  =) Men det har såklart också att göra med vana - stuffa in random svenska personer i samma minibuss i Sverige och jag skulle nog få panikkänslan som kommer över mig när jag, låt säga, åker spårvagn i julhandeln (det gör jag inte av princip - men teoreeeetiskt!!).

Jag har fått lite bättre koll på löparkulturen också denna resa. I januari träffade jag löparen "Yannis" när jag och Lina lämnade Yaya Village. Han erbjöd sig att visa Kotebe, en "förort" till Addis i öster, där "alla elitlöpare bor". Det blev inte av den resan, däremot var han och jag tillbaka till Yaya en dag för träning och vi hann prata en del. Så när jag nu träffade honom på Womens 5K så bestämde jag mig att hänga på till Kotebe en dag. Yannis plockade således upp mig 06.10 (!) förra onsdagen (på väg till mötesplatsen mötte jag löpare på väg hem.....) och vi tog minibussar till Kotebe. I Kotebe bor enligt Yannis ca 3000 löpare varav strax under 1000 är tjejer. Han själv hyr ett rum på 15m2 på en gård. Där har han en säng, ett bord, ett kylskåp och ett gaskök på golvet. En delad toalett finns, men enligt Yannis är den så skitig att han föredrar "forest toilet". Vatten kommer till byns ledningssystem med ojämn intervall. Ibland kan det vara uppehåll på 14 dagar. Yannis har stora dunkar i rummet för att kunna bunkra vatten men det är såklart svårt att få det att räcka till exempelvis tvätt efter träningen. 600 Birr i månaden kostar rummet. För tillfället har han dock ingen inkomst alls. Han försöker försörja sig på löpningen men det är svårt sedan hans klubb lades ner. Han har gjort 1.04 på halvmaran och satsar i år på 1.02. Klockan 07.30 ger vi oss av upp på berget, jag är morgontrött och så även denna dag, men som tur är är onsdagar en lugn dag för Yannis. Han löpte intervaller igår och ska springa fort imon, och under 30 på 10K på lördag (varje lördag), så idag ska det bara joggas.
en viting på efterkälken
Vi bestämmer oss för att köra 75 min och löpa upp till Aratishi, där inga vita människor någonsin är enligt Yannis. Det går därför uppför i 50 minuter. Yannis ligger såklart före mig men håller ett utlovat lugnt tempo och pekar med fingrarna nedåt åt olika håll. När jag frågar va han gör berättar han att det ingår i löparkulturen här att visa den som ligger bakom var stenar/rötter/hål är så ingen skadar sig. Mycket riktigt, så ser vi ingen skymt av vitingar så långt ögat når, men ett antal löpargrupper med etiopier joggandes åt olika håll. Väl uppe på fälten med utsikt över Addis så känner jag igen mig. Det var här jag sprang fel sista dan i januari (på väg hem, Kristin ringde mig när jag var mitt i skogen i en brant sluttning och jag paniklöpte för att hinna hem för att träffa henne och visste inte vart jag var men hamnade vid Itelienska ambassaden, liftade och fick sen en taxi!). Med ett kart/lokaliseringskontrollbehov som jag har - så känns det hela som en lättnad att greppat hela berget! Jag andas rätt mycket på joggturen men Yannis berömmer och menar att jag är den enda viting han träffat som orkat upp på berget. Sen berättar han att han själv började löpa för 4 år sen.... What???!! Jo tydligen börjar de flesta etiopier inte träna löpning förrän vid typ15-16 års ålder, det är inte bra för kroppen innan detta menar Yannis. Den enda fysiska aktivitet han ägnade sig åt tidigare var att gå till skolan 40 min per dag innan. Jag mumlar nåt om att ha idrottat i 20 år...

Vi tar nåra kort uppe på Aratishi - så att folk kan se att jag har varit där och bli imponerade säger Yannis.
Sen bär det av nerför, vi möter igen lite löpare, men vi är ju egentligen vid detta lag ganska sena -Yannis och de flesta andra etiopier tränar redan vid 6 snåret. I byn köper vi bröd och ägg och sen lagar Yannis frukost till oss på gasköket. Jag upptäcker efter en stund att han har en rödlöksbit bakom örat -varför? För att inte gråta när man skär lök skrattar Yannis, det är kultur här! (David berättade sen att han hade en vän som stack ut tungan varje gång han skar lök, för att fuktigheten i luften då skulle fånga upp lökmolekylerna som inte då skulle nå ögat - alla sätt är bra!) Frukost blir i alla fall rörd omelett med tomater, rödlök, vitlök samt bröd och te. Jag har hunnit blivit hungrig trots att ha ätit frukost innan. Yannis springer alltid på tom mage.
rödlöksknep och gaskök!
Sen ber Yannis mig översätta papper hann fått från svenska ambassaden 2 år tidigare. Yannis fick en inbjudan till ett löplopp i Stockholm men fick inte visum till Sverige då han enligt avslaget inte kan bevisa att han inte kommer försöka stanna där. Detta avslag och ansökningspapper för överklagan fick han tillskickat sig efter att löploppet redan varit och skrivet på... svenska.

Det är så sjukt att jag knappt vet vad jag ska säga, men jag skäms över Sverige, och funderar på det absurda i att jag fått visum till etiopien och kan deltaga som "motionär" i ett löplopp. Yannis är dock fortsatt hoppfull och optimistisk. Han har fått en inbjudan till Istanbuls halvmara, fått visum och loppet betalar hans boende på plats. Det är bara flygbiljettspengarna som saknas. Han hoppades på en amerikansk bekants stöd men denne har blivit student och svarar att han inte har råd. Det kommer andra lopp också menar Yannis, där flygbiljetten kanske inte är så dyr. Han visar sitt visum till Indien, Bombay maraton kom han inte heller iväg till. Däremot lyckas han få åka bil till Kenya förra månaden för ett lopp och blev 6a efter ett gäng kenyaner. Gick precis bet på prispengar som var tänkta att försörja honom men fick en sponsrad flygresa hem i alla fall.

Efter frukost är det dags för mig att dra mig hemåt. Yannis sätter nöjd på sig sverige-craftpiketröjan jag gett till honom, fixar till frisyren så vi kan dra ner till Kotebe city. Jag kännar mig ytterst sunkig då jag inte tog med ombyte. Och ser alla hans rena löparskor stå uppställda längs väggen. I Etiopien ska skorna vara rena annars anses man "dirty" säger Yannis - mina var vita en gång men är nu täckta av Entoto-damm - men Yannis tycker att de ändå ser "ok" ut. Tvätta direkt när jag kommer hem!! tänker jag och sätter mig på minibussen hem till Addis finare kvarter där det finns vatten som räcker till både dusch och skor.


Jag har gett Yannis bidrag till flygbiljetten till Istanbul  - vill du också stötta "Yannis"  halvmaratonsatsning med pengar så kan man maila mig susiethebear9@gmail.com

måndag 11 mars 2013

Running Ethiopia part 1

Tillbaka i Addis den 1 mars. Åter sliten av flygresan men mycket bättre förberedd denna gång och däckade i 2 timmar på förmiddan i Kristins nya lägenhet i Cherkos sub city. På eftermiddan drog vi direkt till Debre Zeit, nån timma sydöst om AA, för att fira våra 30årsdagar+jul på Kuriftu Spa Resort. När vi klev in i vår "Lake view" hut så var det riktig smekmånadsstämning då hela rummet var överdekorerat med rosor samt handdukarna i badrummet vikta i ... jaa see for your selves!
kratersjöutsikt
romantik......???? =)
Stället visade sig va mycket fint och trots en viss temperaturökning gick det bra att löpa här på morgonen. Skönt att också inte starta träningen så högt denna gång (bara 1900 m ö h...). Spenderade hela helgen där och försökte acklimatisera mig samt hänga vid pool, äta vid kratersjön och få massage. Ja inte dumt alltså. På söndagens morgonlöp träffade jag en gubbe som såg vid första anblick rätt sleten ut men när jag sprang emot honom sken han upp som ett ljus och ropade till mig "What makes us run? Power (och pekade på sitt bröst) or God (och pekade upp i skyn)?". Jag ropade tillbaka "Power!" och han replikerade "God!" och så skrattade vi. Fint!

Väl tillbaka i Addis så har jag haft ett annat upplägg för träningen denna gång. Jag har genomfört distanspassen uppe på Entoto Mt (2900-3200 m ö h) och löpt lite fart nere i Addis istället (2400 m ö h) på gym. Det har denna vecka kännts mycket bättre i kroppen än januariresan. Antagligen för att jag denna gång var friskare när jag åkte ner men också tänkt lite annorlunda. Fortfarande blir jag väldigt allmänt trött uppe på berget men kan hantera det bättre - men har såklart ramlat och slagit mig blodig även denna gång =). Ska veckan som kommer få till även nåra fartpass uppe på Entoto då jag ändrat min resplan och stannar till den 17e mars.

Nya bra grejer denna resa:

  • Kristin har inrett sin takterass och den är helt fantastisk att yoga/sitta/äta på. 
  • Vi har fattat att Gion hotell är POOLEN i denna stad. 50 meters utomhusbassäng som är djup hela vägen (wetvest!!) och matservering direkt till din solstol. Vegetable cutlets för typ 30 Birr (dela i 3!). Som att va lite på charter mitt i stan och dessutom lokaliserad en bit bortanför stora vägar omgiven av lummiga träd och buskar - så ingen känsla av trafik och buller är närvarande. 
  • Mexican Family resturant ligger på 10 minuters gångavstånd från nya lägenheten och där finns både snabbt internet, god vegetarisk mat och Guava jos. 
  • Hittat ett till bra gym - Bole rock gym, som har fungerande crosstrainers och tv-apparater som kör MTV africa eller nåt sånt. Och dessutom har aerobicspass varje dag - (Lina B tänk som  spinningpasset fast aerobics.. ) som är likt Friskis fast på speed, liknar mer snabb streetdance i mina ögon. Smurfversionen av eurodiscohits!
  • Det är jordgubbssäsong. Behöver ej kommenteras vidare.
  • Rozas massage ställe i närmaste höghuset. 175 birr o himla bra.
  • Kristin granne David ställer upp och löper med mig på Entoto - och gör det med den äran. Verkar piggare än mig men jag har lyckats knäckt honom i backlöpning åtminstone =).
  • Sett babianer på Entoto! Häftigt och läskigt!

nöjd takterass-hyresgäst
årets yoga-ställe?
fejkad vart-ska-vi-löpa bild
3 veckor av liv på entoto
wetvesten - en vän i viken på Gion!
Igår sprang jag, Kristin och Carro (Kristins arbetskamrat+granne) Women 5K i centrala Addis. Att det går av stapeln denna helg är såklart kopplat till 8e mars och det hela va en grym tillställning med 10 000 starka brudar som löpte eller gick runt banan med start och mål vid Atlas hotel. Jag själv var ganska nervös innan då jag inte visste riktigt va som väntade fysiskt. Trots att jag i veckan innan löpt intervaller på band i Addis så är det svårt att veta hur jobbigt det kommer bli. I alla fall var jag stursk och ställde mig längst fram i motionärsledet brevid ett antal iförde glamoursolglasögon (elitlöparna startade 20 m framför oss andra och där hade man inte platsat... =). Började fundera på om det var några här som skulle springa på alls. En pepptjej ställde sig på en scen vid starten kl 8.55 och började skrika saker i en mikrofon till musik - och vi bara tjoa med. Helt plötsligt gick startskottet och jag det bar iväg. Och jag tänkte "spring inte för snabbt i början". I princip alla (utom jag som fick en i XL) motionärer bar den officiella W5K t-shirten i ljusgrönt (till skillnad från eliten som körde löpställ) så jag fick en bra överblick av fältet och insåg snabbt att de flesta i ljusgrönt inte skulle springa fort. Vid 1 km var vi bara en handfull löpare tillsammans i ett utsträckt led (eliten hade redan akterseglat oss). Jag kollade klockan  - 3.57, "lagom start" tänkte jag "bara att öka lite".

Det va ganska skönt ute då solen inte hunnit värma upp stan ännu så jag hade inga problem med värmen. Men efter ha passerat 2 km på mycket sämre tid så började jag fundera lite (kollade i efterhand och kilometermarkeringarna var väldigt skeva). Försökte trycka på men det är helt enkelt - inte enkelt att löpa här. Känslan var: handbromsen i. Inte att jag kände mig dödstrött men att steget liksom inte blir snabbare. Såg lite publik, några elitlöpare som gett upp längs vägen och funktionärer men annars var det sparsamt med folk ute i morgonstunden. Svängde norrut för de sista 2 kilometrarna och det började bli jobbigt. Men jag hade en etiopisk tjej att fightas med de sista 5 minutrarna så det var kul trots att jag totalt stumnade. Inne på upploppet så var det faktiskt en som ropade mitt namn. Gick i mål på 21.30. Har man någonsin löpt så sakta? Det kändes som en evighetstid och den underliga känslan av att ändå inte lyckas ta ut sig. MEN jag var nöjd ändå för det va kul att testa - nu vet jag vad som gäller inför nästa race i Addis. Det kräver träning och pannben.

Det var min bekant Yannis som jag mötte på Yaya som hejade på mig Ska försöka åka till honom i Kotebe och träna i veckan - han gör ju 1.04 på halvmaran så det ska väl va ok sparring? Carro och Kristin kom i mål välbehållna på bra tider och sen hängde vi kvar på folkfesten en timma för att också få en skymt av Haile Gebreselassie och Meseret Defar - vilka båda va om möjligt finare i verkligheten än på bild!
ja va ska man säga..

we are all the winners.....