Sommarn gick, jag tappade den fina Tromsö-formen och slet mig runt 5dagars med sömnbrist men med siktet och tålamodet inställt på mitt huvudmål och höjdpunkt detta år: SM-veckan i Örebro. Framförallt såg jag långdistansen i Kilsbergen med TC i Klockhammar som en milstolpe. Jag håller hela Kilsbergsområdet extremt kärt, men tjatar troligen oftast om hur Tomasboda är den finaste platsen på jorden och hur kombinationen tufft+svårt peakar här i sluttningen nedanför. Har så många minnen från barndom med skogsutflykter, ungdomsår i KFUM med bl a läger i Kalltjärn (avlyst!!), och i vuxen ålder distanspass och skidåkning. Dessa berg sitter i hjärtat. Jag skulle äntligen få springa en riktig värdetävling här efter 10-15 års turnérande riket runt för att plocka elitserie/silva/swedish league poäng tvingat en om och om igen att avstå finaste Närkekvartetten/dubbeln.
 |
| once upon a time i bergen, med en annan pinne |
Hösten kom alltför snabbt men jag fick lite träning emellanåt och när DM lång skulle avgöras i lördags så kändes det hyggligt bra. Guddehjälm var platsen för skådespelet och inte helt oväntat bjöds det på en otroligt teknisk förmiddag.
"Tänk dubbla medeldistanser" och "hav tålamod" blev mitt mantra när jag såg kartan. Sagt och gjort så löpte/klättrade/sluggade jag mig runt banan på en bra sätt, gjorde några trötthetsmisstag till 12an och 17e där jag egentligen visste att jag inte var framme ännu men ändå stannade för tidigt. Oavsett var det med en mycket bra känsla jag kastade mig ner för branten från k19 och bara skulle bräska igenom slyn mot sista kontrollen när ...tjoff ... jag tar ett djupt steg, armen far upp och på vägen ner lyckas en pinne med osannolikt "bra träff" borra sig i armen precis ovan armvecket. För dom som känner mig vet ni.. för er andra - jag gillar inte saker under huden. Svimmar gärna av sprutor, har svårt att tvätta mina sår, nån kommentera i somras "varför har du inga tatueringar Maria?" - ja svaret ligger där för jag gillar estetiken i det generellt.
Anyway - jag tittade på min arm, konstaterade oväntat förnuftigt: det sprutar inte blod, jag behöver inte lägga kompression men det ligger en pinne under huden en bit in, jag springer med armen i högläge mot mål snabbast möjligt. Parallellt med detta hjärnarbete hade jag chock/panik och skrek rätt ut. Jag försökte ta en kompass mot mål men sprang ryckigt och skrikandes och höll på att missa TC helt då jag korsade en snitslad stig, stannade upp som i slowmotion och hörde dessutom i periferin några klubbkamrater ropa på mig, vände om mot sista kontrollen och sprang i mål. Kanske den konstigaste spurten nånsin då speakern ropar ut mig som segrare medan jag panikspringer med en arm i luften och vrålar rakt ut.
Efterspelet: jag blev omhändertagen på TC, tur för mig var bästa Mia Jodal som sett mig likblek innan. Jag fick åka till Kungälvs lasarett, huden klippas upp, pinnen tas ut, spolas och sys. Äta antibiotika. Så i onsdags dök det upp en rodnad och i torsdags fick jag åka till Mia för att öppna upp det igen och tömma på var och få starkare antibiotika. Igår mådde jag illa hela dagen och kräktes på kvällen. Nu är det fredag och jag har varit på återbesök och ätit inte mycket, det ser generellt bra ut men är fortsatt lite irriterat där pinnen var som längst in. Har jag otur behövs det öppnas igen. Återbesök söndag.
Bildspel för okänsliga:
 |
| vidro... |
 |
| aka tampong-pinnen |
 |
| dieten nu |
Så istället för att löpa och ens titta på SM ska jag nu spendera fredagen ensam i sängen. What to do?
Det kommer inte fler SM långdistans i Kilsbergen under min seniorkarriär. Så, jag håller hårt i glädjen att jag kunde löpa SM-distanserna i våras och får helt enkelt bryta ihop och hitta nya tävlingsmål. För dom finns ju där när en gråtit färdigt.
