tisdag 29 maj 2018

Hjälp SOFT och Oringen!

Hej orienterare!

Tycker du också det är sjukt olämpligt att Oringen i år ska ha en kärnvapenproducent som sponsor? skriv på här! Så hjälper du aktivt SOFT+Oringen att inte ta en etisk kontrakurs.
Behöver du mer info? Se Skogsluffarnas insändare på bild i föregående inlägg.

Tack på förhand!

mvh
Maria

söndag 20 maj 2018

#inteminbandvagn

Den här starka insändaren från Skogsluffarna fanns att läsa i Skogssport 3/18.
Ner till höger finns också Henrik Boströms replik som är något av det mest ignoranta icke-svar jag någonsin läst. Henrik måste utgå ifrån att alla potentiella 5dagars orienterare (förutom Skogsluffargänget) är helt tomma i skallen/ointresserade av mänskliga rättigheter och omvärlden i stort och det enda som betyder något är OL. Det gäller förvisso för en del men långt ifrån alla. Annars icke-svarar en inte så här. Kanske glömde han helt enkelt att läsa insändaren? Eller har han en sån auto-reply funktion på ständigt i livet?

Skogsluffarna gjorde det enda anständiga och frågade igen i senaste Skogssport (4/18) och nu replikerade SOFTs styrelse:

Här hade en ju hoppats på ryggrad men istället gör SOFT en svensk klassiker - nämligen håller sig "neutrala" (ni vet "en svensk tiger" osv...).

citat ur text:
"Rent generellt vill vi poängtera att SOFT ställer sig politiskt helt obundna"

"Vi har med andra ord generellt sett en tolerant linje för olika åsiktsinriktningar och politiska uppfattningar i vårt sätt att arbeta med partners"

"Hägglunds är en del av det svenska totalförsvaret, har verksamhetstillstånd från svensk myndighet och verkar inom de lagar och förordningar som Sveriges Riksdag fastställt"

Spännande att det ALLTID är att vara opolitisk obunden när det kommer till att jobba med försvaret/vapenindustrin (- när det samtidigt ALLTID är att vara "politisk" när en jobbar mot densamma och med anti-våld).

Spännande linje att tänka att svensk lagstiftning hittats i rullar på ett berg av nån Måns - istället för att ha förhandlats fram genom politiska diskussioner.

Jag tror inte Henrik, SOFT eller nån annan 5dagars orienterare skull vilja se sina nära (läs exempelvis dina barn/syskon/föräldrar för att ta in ordentligt vad det handlar om) bli skjutna av/beskjutna från en sådan här:
"Mysig" reklam i senaste Oringen tidningen
Har du tänkt tanken? Ja, då kommer du säkert också komma till slutsatsen att väldigt få andra människor i denna världen önskar detta heller. Och dessa ska vi promota på Oringen?

måndag 23 april 2018

Ut ur mörkret

Lite visste jag om hur länge/hur mycket en faktiskt kan vara sjuk. När jag summerade in mars landade jag 42 förkylningsdagar sen 17dec. Min analys är fortsatt att kombinationen av dålig sömn och en extremt förkyld omgivning inte är min bästa vän. Jag vill heller ha en Johan Olsson-tillvaro. I alla fall, när jag väl såg siffrorna framför mig kände jag också en stark vilja av att bara acceptera fakta, avplanera en del av O-säsongen och köra med det jag har - kärlek till sporten och ändå några års träningsslit. Det känns oväntat och befriande.

Så - jag skippade SL-grejen helt (Åtvidaberg med ett stort SNYFT, men tar med mig Gustav B dit nån dag?) och lade korten helt på stafett och natt-SM. Sprungit några individuella race med enbart fokus på att få orientera i tävlingsfart och ännu mer än vanligt försökt att fokusera på känslorna i skogen och inte dem när resultatet visas.
En bild för O-romantiker (lånad av Stigtomtakaven).
Kan för övrigt rekommendera armcoolers till alla andra sluggers
därute - mina armar är för första gången i O-livet
osåriga och fina. Tack Johan Hördegårdh för tipset!

På Stigtomta fick jag i ett sent skede axla ankarsträckan men löpa ut i ett superspännande läge. Sofia från Tullinge var ifatt mig ett antal gånger, vi löpte sista kilometer ihop i solsken och drömterräng och sen satte jag in ett ryck och kroppen min svarade. Tack kroppen. Har inte haft det så spännande sen UL-SM i gbg när jag sprang om bronset med Lina Strand. Vill tacka Sofia och Lina för dessa upplevelser, jag tycker helt ärligt att de är några av de bästa i skogen jag haft - där resultat i slutändan kommer glömmas i förmån för stunden i skogen när det fortfarande var spännande.

NattSM tvekade jag länge inför men .. ja det är ju nattSM. Och vilken fräck kväll det ändå var! Lina och jag laddade med att på ett liggunderlag glo på stjärnorna som om det egentligen var en sommarnatt på festival precis när en nått tältet och inte vill sova (den känslan var i sig värd hela resan). Sen blev det tyvärr en mentalt dålig start då jag 100m in på banan mötte min klubbkompis som var på väg hem. En ska ju kunna koppla bort sånt men jag klarade det inte riktigt och stressade något med löpning och riktning och vips var jag ett parallellfel rikare. 2min gick minst men efter det genomförde jag hyggligt disciplinerad OL hela vägen med några små onödigheter. Med tanke på den - enda - nattcup som jag genomfört i vinter och fick bryta för att hjälpa en skadad så kändes utgången av denna tävling helt okej. Dock har jag synpunkten "banan var alldeles för lätt", förstår inte alls varför vi inte fick åtminstone en liiiiten fjäril. Det kan ju va kul med tempoväxling änna?
Men men grattis Andrea S och nice med 4 #gbgnightfoxes på topp5.

Annat jag hann göra när jag äntligen var frisk: Panvåren i snöpuls-mode, ensam road trip till Fever Ray, långpass i Rannebergen i försommarvärme där jag såg en ekorre med ett barn runt halsen, skidåkning i påskfjällsKilsbergen, vara utomhus såpass ofta med Jouni och samtidigt vara pigg!
...eller som de säger i Alone (kanske den bästa reality tvn du kan hitta) - not only survinin but thrivin'

Snart äre 10mila och det känns fantastiskt att arrangörerna äntligen kommit in i nutiden "gett" (som den med makt gör) 10 damerna sträckor och den beryktade "långa natten" ska jag självklart ta mig an!

torsdag 15 februari 2018

the long distance cold

Jag hade i bakhuvudet att om jag nån gång får ett litet barn så kommer det bli en stor utmaning milt sagt för mig som har svårt med sömnen. Min kropp har denna vinter fått bekänna färg. Om jag tyckte det va jobbigt att aldrig sova så har jag nu testat detta i kombination med 4 rätt jävliga förkylningar på 7 veckor. Hela julen var en dimma och sen fortsatte det med ett litet uppehåll. Mitt gullebarn har varit mycket friskare än jag så det helt klart min akilleshäl som träffats alternativt spräckts.
Nuddat den mentala botten ett antal gånger. Dramaqueenat känslan "lägga ner alltihopa" avseende träning. Läser om superföräldrar som Björgen och Hausken, pratar med Millegård som springer intervaller med ungen i vagnen och blir helt matt av att jag inte verkar klara något alls i jämförelse. Såklart är att jämföra sig med andra i detta läget kanske inte den bästa taktiken för ett glatt humör men en är ju bara människa mellan snytandet och hostandet. Fått förslag om att skaffa en annan hobby. Det är bara det att orienteringen inte är en hobby för mig. Den är fast.
Och skriver ändå detta dag 5 på senaste förkylningen. Då en kommit förbi totaltjvlamörkerdagarna och närmar sig självdistansen. När en framtidstänker "ja men vintern 2018 den va jvla kass men efter det har jag ju haft 10 år av superstaplar!". Det är la så att en inte är nöjd än, att en tänker att det ändå finns nåt kvar att kräma ur denna kropp. Att en inte bara kan luta sig tillbaka och börja knyppla (är det en "hobby"?). Varför kan en inte luta sig tillbaka och börja knyppla!!!! (ok det va inte realistiskt..)

To be continued..?!




fredag 15 september 2017

Shit in the arm happened...

Sommarn gick, jag tappade den fina Tromsö-formen och slet mig runt 5dagars med sömnbrist men med siktet och tålamodet inställt på mitt huvudmål och höjdpunkt detta år: SM-veckan i Örebro. Framförallt såg jag långdistansen i Kilsbergen med TC i Klockhammar som en milstolpe. Jag håller hela Kilsbergsområdet extremt kärt, men tjatar troligen oftast om hur Tomasboda är den finaste platsen på jorden och hur kombinationen tufft+svårt peakar här i sluttningen nedanför. Har så många minnen från barndom med skogsutflykter, ungdomsår i KFUM med bl a läger i Kalltjärn (avlyst!!), och i vuxen ålder distanspass och skidåkning. Dessa berg sitter i hjärtat. Jag skulle äntligen få springa en riktig värdetävling här efter 10-15 års turnérande riket runt för att plocka elitserie/silva/swedish league poäng tvingat en om och om igen att avstå finaste Närkekvartetten/dubbeln.
once upon a time i bergen, med en annan pinne
Hösten kom alltför snabbt men jag fick lite träning emellanåt och när DM lång skulle avgöras i lördags så kändes det hyggligt bra. Guddehjälm var platsen för skådespelet och inte helt oväntat bjöds det på en otroligt teknisk förmiddag. 

"Tänk dubbla medeldistanser" och "hav tålamod" blev mitt mantra när jag såg kartan. Sagt och gjort så löpte/klättrade/sluggade jag mig runt banan på en bra sätt, gjorde några trötthetsmisstag till 12an och 17e där jag egentligen visste att jag inte var framme ännu men ändå stannade för tidigt. Oavsett var det med en mycket bra känsla jag kastade mig ner för branten från k19 och bara skulle bräska igenom slyn mot sista kontrollen när ...tjoff ... jag tar ett djupt steg, armen far upp och på vägen ner lyckas en pinne med osannolikt "bra träff" borra sig i armen precis ovan armvecket. För dom som känner mig vet ni.. för er andra - jag gillar inte saker under huden. Svimmar gärna av sprutor, har svårt att tvätta mina sår, nån kommentera i somras "varför har du inga tatueringar Maria?" - ja svaret ligger där för jag gillar estetiken i det generellt.
Anyway - jag tittade på min arm, konstaterade oväntat förnuftigt: det sprutar inte blod, jag behöver inte lägga kompression men det ligger en pinne under huden en bit in, jag springer med armen i högläge mot mål snabbast möjligt. Parallellt med detta hjärnarbete hade jag chock/panik och skrek rätt ut. Jag försökte ta en kompass mot mål men sprang ryckigt och skrikandes och höll på att missa TC helt då jag korsade en snitslad stig, stannade upp som i slowmotion och hörde dessutom i periferin några klubbkamrater ropa på mig, vände om mot sista kontrollen och sprang i mål. Kanske den konstigaste spurten nånsin då speakern ropar ut mig som segrare medan jag panikspringer med en arm i luften och vrålar rakt ut. 

Efterspelet: jag blev omhändertagen på TC, tur för mig var bästa Mia Jodal som sett mig likblek innan. Jag fick åka till Kungälvs lasarett, huden klippas upp, pinnen tas ut, spolas och sys. Äta antibiotika. Så i onsdags dök det upp en rodnad och i torsdags fick jag åka till Mia för att öppna upp det igen och tömma på var och få starkare antibiotika. Igår mådde jag illa hela dagen och kräktes på kvällen. Nu är det fredag och jag har varit på återbesök och ätit inte mycket, det ser generellt bra ut men är fortsatt lite irriterat där pinnen var som längst in. Har jag otur behövs det öppnas igen. Återbesök söndag.

Bildspel för okänsliga:
vidro...

aka tampong-pinnen



dieten nu
Så istället för att löpa och ens titta på SM ska jag nu spendera fredagen ensam i sängen. What to do?
Det kommer inte fler SM långdistans i Kilsbergen under min seniorkarriär. Så, jag håller hårt i glädjen att jag kunde löpa SM-distanserna i våras och får helt enkelt bryta ihop och hitta nya tävlingsmål. För dom finns ju där när en gråtit färdigt.

tisdag 18 juli 2017

Midnattsolgaloppen

Sen jag klev på min s k "föräldraledighet" har tiden sprungit iväg och jag hattar mest runt mellan matlagning, blöjbyten och gångträningsassistent. Tur då att jag redan tidigt i våras (innan jag känt på tempot) bestämde mig för att jag och Jouni skulle dra iväg på sommarresa någonstans en kunde transportera sig kollektivt. Så jag pratade ihop lite vänner och så bokade vi nattåget till Tromsö för at deltaga i Midnattsolgaloppen. Jag ha aldrig varit i nordNorge innan men har klimatjobbat med tanken "det är lika fint som Nya Zeeland - därför behöver jag aldrig flyga till Nya Zeeland" och ville få detta bekräftat. Fick det dårå!
Skulle kunna härja lös här i metaforer och superlativ om fjäll, bäckar, panorama, drömorientering men kommer nöja mig med följande - ta tåget - kolla kartarkivet (länk till höger) - samt dela några bilder:

Trångt men mysigt

Tromsö

A room with a view

Utflykt till Sommaröy

Sommaröy - jo vi badade

OBS! Här börjar E8an! Hpl Oldervik?!

På hemvägen tog vi genvägen om Harstad!

söndag 7 maj 2017

10mila+UltraLång-SM

Hade tänkt skriva om 10mila men baksmällan var lång. Det va fantastiskt att äntligen få löpa i Göteborg, det borde vi göra oftare, men väntan på detta lopp har varit nästan för lång och nervös att jag lämnades översköljd av känslan "skönt att det är över". Så här med några dagars distans så är jag jättenöjd med mitt lopp och extremt glad att få springa med saikobtchs som inte bara är sjukt grymma stafettlöpare utan också så himla fina vänner. Det gör det lätt värt att göra jobbet. 

I övrigt ser det tyvärr "ljust" ut framöver för damerna, ska vi ha en "riktig" 10mila-kavle dvs en med nattsträckor, och inte bara en utan flera sådana, så behöver vi nog gå ihop samtliga elitklubbar och bojkotta "damkavlen". Va säger ni?
Oavsett så kommer få förändringar ske så länge 10milaföreningen har veto och består av folk (läs äldre manspersoner) som är helt ointresserade och aktivt jobbar mot av en sådan typ av kavle.

Anyway nu kör vi race-report från UltraLång-SM i Klunkhyttan

I den något decimerade men väl så entusiastiska D21-klassen fick en bekänna färg redan vid startpunkten då samtliga före mig vek av direkt in i skogen hack-i-häl på Tove. Jag hade klart och tydligt en annan gaffel och fortsatte ensam på stigen uppför backen. Hann tänka att “jaha nu är det 2,5h timma allena” innan jag hörde att det faktiskt var några som kom bakifrån. Jag tog i alla fall ett stadigt grepp om min egen OL och sprang först eller i front av min klunga hela första “korta” varvet. Ut på andra var det direkt bara jag, Anna Wehlin och Rebecka Lindberg kvar på vår gaffel och Anna verkade urstark så jag släppte henne omgående och fortsatte med mitt. Ut på långsträckan till 13e tyckte jag terrängen såg väldigt stenig ut och då jag redan känt av min form kontra andras I skogen bestämde mig fort att fräsa ner på vägen för att få lite andrum och lättlöpt en stund. R följde och spurtade om mig i uppförsbacken, jag bet ihop och fortsatte min stabila lunk (kolla gps här! vi drog ifrån jagande klungan!). Vid fjärilen såg jag Tove men kom 15sek för sent för att få häng ut på min 1a/hennes 2a, så de var ensamt igen i 20 min innan R och jag åter kom ihop. Nu började jag fundera på hur jag skulle re ut faktumet att jag sprang med en löpare som verkade ha piggare ben och att banan snart var slut. Jag skulle dock få chansen strax därefter då vi på sista långsträckan skulle passera genom ett grönområde för att komma ut till en stig. Det var riktigt risigt och svårt att hålla riktning och jag tänker “nu har vi löpt såpass länge att stigen måste komma, jag behöver hålla kurs åt vänster lite till”.... när jag ser R börja drifta åt höger. Nu gäller det. Jag tar några snabba steg ut genom grönområde, snubblar nästan ut på stigen, trycker på och ser till min glädje vätskekontrollen uppenbara sig. Drar en snabb vatten och springer på ut på vägen. Hör ingen annan löpare. Vågar inte titta bakåt. Nu är det bara att vara offensiv. Går på upp mot sista höjden men när jag stämplat kontrollen ser jag förvånande AW i ögonvrån. Ok, nu får en bita ihop... tuggar upp sista backen till 3e sista kontrollen men är upphunnen vid stämplingen. Bara utför kvar, lägger mig bakom och försöker få grepp om näst sista kontrollens svårighetsgrad. Tyvärr verkar den enklast och ta från stigen så jag hänger på, AW gör dock inget misstag. Jag tyvärr inte mycket att sätta emot när AW kastar sig 2 kurvor upp från stigen till branten och stämplar. Det blir ingen spurtduell idag. Jag orkar ändå hålla anständig fart in i mål och blir mer än gla' då jag hör att placeringen räcker till en SM-medalj i Kilsbergen. Såpass nöjd med OL och taktik! Drömmigt! 
Äkta sluggerbild by Lars Rönnnols
Lägg till bildtext

Kartor med gps från alles ---- se 
kartarkiv