Jag hade i bakhuvudet att om jag nån gång får ett litet barn så kommer det bli en stor utmaning milt sagt för mig som har svårt med sömnen. Min kropp har denna vinter fått bekänna färg. Om jag tyckte det va jobbigt att aldrig sova så har jag nu testat detta i kombination med 4 rätt jävliga förkylningar på 7 veckor. Hela julen var en dimma och sen fortsatte det med ett litet uppehåll. Mitt gullebarn har varit mycket friskare än jag så det helt klart min akilleshäl som träffats alternativt spräckts.
Nuddat den mentala botten ett antal gånger. Dramaqueenat känslan "lägga ner alltihopa" avseende träning. Läser om superföräldrar som Björgen och Hausken, pratar med Millegård som springer intervaller med ungen i vagnen och blir helt matt av att jag inte verkar klara något alls i jämförelse. Såklart är att jämföra sig med andra i detta läget kanske inte den bästa taktiken för ett glatt humör men en är ju bara människa mellan snytandet och hostandet. Fått förslag om att skaffa en annan hobby. Det är bara det att orienteringen inte är en hobby för mig. Den är fast.
Och skriver ändå detta dag 5 på senaste förkylningen. Då en kommit förbi totaltjvlamörkerdagarna och närmar sig självdistansen. När en framtidstänker "ja men vintern 2018 den va jvla kass men efter det har jag ju haft 10 år av superstaplar!". Det är la så att en inte är nöjd än, att en tänker att det ändå finns nåt kvar att kräma ur denna kropp. Att en inte bara kan luta sig tillbaka och börja knyppla (är det en "hobby"?). Varför kan en inte luta sig tillbaka och börja knyppla!!!! (ok det va inte realistiskt..)
To be continued..?!
Nuddat den mentala botten ett antal gånger. Dramaqueenat känslan "lägga ner alltihopa" avseende träning. Läser om superföräldrar som Björgen och Hausken, pratar med Millegård som springer intervaller med ungen i vagnen och blir helt matt av att jag inte verkar klara något alls i jämförelse. Såklart är att jämföra sig med andra i detta läget kanske inte den bästa taktiken för ett glatt humör men en är ju bara människa mellan snytandet och hostandet. Fått förslag om att skaffa en annan hobby. Det är bara det att orienteringen inte är en hobby för mig. Den är fast.
Och skriver ändå detta dag 5 på senaste förkylningen. Då en kommit förbi totaltjvlamörkerdagarna och närmar sig självdistansen. När en framtidstänker "ja men vintern 2018 den va jvla kass men efter det har jag ju haft 10 år av superstaplar!". Det är la så att en inte är nöjd än, att en tänker att det ändå finns nåt kvar att kräma ur denna kropp. Att en inte bara kan luta sig tillbaka och börja knyppla (är det en "hobby"?). Varför kan en inte luta sig tillbaka och börja knyppla!!!! (ok det va inte realistiskt..)
To be continued..?!
