SM bonus+barnet!

För en månad sen kom vår lelle Jouni till världen, det gick bra men var en annorlunda grej där en inte har så mycket fokus på sig själv så att säga. Så med årets SM hade jag inga ambitioner mer än att kunna springa stafetten, men med lite fix o trix och mor+fars hjälp lyckades vi få till en hel helg i Karlskrona med la familia. Superhärliga september levererade ytterligare en helg med solskensbonanza. Tror aldrig jag upplevt nåt liknande. Fint att lyckas pricka samma hotell som team Alfta .. tycker vi ses alltför sällan.
I alla fall - trots sömnbrist och mens sprang jag kval med lugn och hygglig fart, många bra sträckor att ta med sig, men loppet+bakgrunden satte sina spår i finalen då jag inte riktigt hade orken som efter en ok inledning började skava och till slut ledde till denna gröna groda:

Ungdomar - ta det ENKLA vänstervägvalet pronto!!

Lyckades vila upp mig till huvudmålet denna helg som var stafetten och trots oväntat tuff terräng höll jag huvudet kallt och hängde med tätklungan hela vägen (där Linnea M skall ha ett tack för extremt fin draghjälp) till näst sista där jag hade längre gaffel. Blev stressad av att se samtliga stämpla och dra mot sista, men tog ett strategiskt ett extra stopp för att vara säker och redde ut min situation och var sen bara minuten efter i mål och det är jag mycket nöjd med. Rolig orientering - kanske den svåraste SM-stafett jag löpt - extremt uppskattat - fler stafetter borde vara så här. Har ju blivit med kartarkiv så här finns mina KARTOR med fler kommentarer.

Jorå det är vi nu!

I övrigt har nu Jouni upplevt sitt första regn (och även min Fairphone) jag jobbar på med att hitta nån slags balans för sömnen och livet med en ny person. Jag är lättväckt och har stora problem med att somna när Jouni låter.. vilket en gör mycket i början av natten. Kristin sover som en stock. Jag kvistar till soffan runt kl5 varje natt för att få nån slags kvalitétsdäckning, Dagtid är J blandat sovande, tittande, gnällande men oavsett det gulligaste en sett. Har fortfarande svårt att första att en är här. Det kanske landar om några år. Tills dess ska jag försöka ta mig ur dr phil-koman (när en kollar sunkig tv på dagtid för att en inte orkar något annat), klippa mig och skaffa mig fler muskler (barnlyftarfunktionella). Projekt 2017 är som bekant inte VM i Estland utan SM i Kilsbergen, hemma-10mila och Jukola. Projekt 2018? Den som lever får se!

#mens del1

Eftersom det ändå är på tapeten nu tänkte jag ta tillfället i akt att också i text prata mens. För ni som träffar mig i mitt vanliga liv får ju höra om'et säkert minst en gång i månaden. För den kommer ju en gång i månaden, varje månad, och påverkar min liv väldigt mycket, varje månad, när den kommer.

Jag har haft mensvärk och PMS sen jag fick mens nångång i tonåren. Jag har inget minne av när det var riktigt för det känns som jag alltid har haft det i modern tid liksom. Jag vet inte när jag började prata så mycket om det men det lär ha varit på orienteringsgymnasiet i Eksjö där jag hade förmånen att få umgås med en massa fina tjejer som vågade prata i normalton om saker som faktisk är en helt normal del av livet - däribland mens. Jag har alltid förstått att det finns tabun, alltså saker som normen anser vara ej ok att prata om, men jag har aldrig känt inuti mig att jag inte kan säga saker. Så jag bara säger dem, och i Eksjö så fick jag för första gången ordentlig respons (utöver umgänget med min familj dvs). Så jag antar att min menspratar-era på riktigt startade då.

I Eksjö fick jag också för första gången en PMS/mensvärk som var utomjordiskt hemsk. Som ett krampanfall i magen där jag låg som ett kolli i fosterställning i 2 timmar. Innan det hade jag haft ont och varit allmänt sur under PMS men detta var något nytt. Och det kom inte tillbaka på många år så jag trodde det va en tillfällig svacka. Istället hade jag från gymnasieåldern och till typ 25 år PMS som uttryckte sig lite olika olika gånger men detta är buffén: förkylningssymptom, allmän trötthet, huvudvärk, nedstämdhet (minidepression), svullenhet, allmänt fet hy... samt efter detta jobbig mensvärk under 1-2dagar.

Efter 25 har samtliga PMSsymptom blivit värre/flera. Det krångliga är att det inte är varje mens som symptomen är starka. Och efter 25 har jag upplevt den krampliknande värkfesten 2 gånger till. Och det är den värsta smärta jag upplevt, båda gångerna har jag kräkts och skitit ut allt som finns i magen och haft en smärta som först kommer i pulser för att sedan bli konstant och sedan klinga av med pauser. Jag tänker det typ är som värkar innan en ska föda barn (men va vet jag?). Alla gångerna har jag haft så ont att jag velat dö typ. Svettats och frusit, legat naken i duschen, haft panik. De har bara hållit på i ca 45min, det har känts som timmar. Och då har jag ändå starka tabletter som jag inte hade när jag gick på gymnasiet.

Jag håller ju på med elitidrott som bekant. Ingen av dessa katastrof-PMSer har hänt i samband med tävlingar vilket jag är tacksam över. För då hade inte kunnat prestera något överhuvudtaget mer än att överleva stunden.

Men de ovannämnda vanliga PMS-grejerna lever jag ju med varje månad. Och tävlingskalendern gör inte uppehåll var 4e vecka. Min lösning på mensvärksproblemet genom åren är att försöka ta värktabletterna precis när en får de första tecknen på värk, så en får effekten innan det blir jobbigt och på så sätt kapar smärttoppen. Sen finns det veckor med hård träning som ibland skjuter upp mensen, och ibland veckor med planerad hård träning som skjuts upp av mensen. Jag är dock alltid noga med att vila om den dröjer mer än en vecka. Vilar in den liksom. Lösning på PMSen har jag ingen riktigt bra mer än att ha koll på när den borde dyka upp så jag åtminstone kan avfärda förkylningssymptom och ta tabletter mot huvudvärk. När PMSen väl är ett faktum så funkar ibland känslosam indie eller nåt blödigt på tv för att ibland avsiktligt dra igång tårkanalerna. Jag ser det som en superbra release att gråta rejält. Rekommenderas starkt om en har nedstämdhets-PM.

Med träningen i åtanke har jobbat med att försöka se mönster i min cykel i många år men är fortfarande inte riktigt klok. Ibland får jag en försenad effekt av seghet efter att ha tränat hårt under mens, ibland funkar det bra. Om det är mensen eller annat som spelar in är ju också svårt att veta. På SM lång 2012 sprang jag på mensdag 1 som i ett vakuum av sämsta formkänslan nånsin, andra gånger har det varit ok. Oftast är sista PMSdagen/1a mensdagen den med sämst form, men dagen som följer kan va riktigt bra.

Sen finns det ju den andra svängen på cykeln, ägglossningen, och då däremot kan jag vara på livets inspirationstopp. Bara så jvla pepp och på!

Därför, inte konstigt jag alltid uppfattat mig själv som en människa med mycket känslor och ibland svängigt humör. Att mina hormoner påverkar detta mycket är det inget tvivel om. Men det är jag och jag tycker om mig med fel och brister och peppen. Därför har aldrig tagit p-piller eller liknande för att blir av med/kontrollera mensen, dels vill jag inte mixtra med min kropp men inte heller med min personlighet. Det är inte kul att må dåligt av PMS/mens men det är mindre jobbigt när en omfamnar det och informerar andra om sitt tillstånd. Dels kan en då få förståelse från omgivningen, och när en då tar bort stressen av att dölja det kan en också få lugn och tid att förstå sig själv. Och DET är enormt viktigt om ens biologiska kön är kvinna och en ska hålla på med elitidrott. 

Så mitt budskap är: prata med dig själv och alla om mens och hur du mår. Låt oss prata tills det blir vardagsmat för ALLA, för det berör alla mer eller mindre.

Och vill du fråga mig nåt så gör det - jag har säkert glömt en massa här =)

KRAM

OBS om du missat menskoppen kan jag rekommendera den ännu starkare än gråt - bra för båda din inre miljö och den yttre!