SM bonus+barnet!

För en månad sen kom vår lelle Jouni till världen, det gick bra men var en annorlunda grej där en inte har så mycket fokus på sig själv så att säga. Så med årets SM hade jag inga ambitioner mer än att kunna springa stafetten, men med lite fix o trix och mor+fars hjälp lyckades vi få till en hel helg i Karlskrona med la familia. Superhärliga september levererade ytterligare en helg med solskensbonanza. Tror aldrig jag upplevt nåt liknande. Fint att lyckas pricka samma hotell som team Alfta .. tycker vi ses alltför sällan.
I alla fall - trots sömnbrist och mens sprang jag kval med lugn och hygglig fart, många bra sträckor att ta med sig, men loppet+bakgrunden satte sina spår i finalen då jag inte riktigt hade orken som efter en ok inledning började skava och till slut ledde till denna gröna groda:

Ungdomar - ta det ENKLA vänstervägvalet pronto!!

Lyckades vila upp mig till huvudmålet denna helg som var stafetten och trots oväntat tuff terräng höll jag huvudet kallt och hängde med tätklungan hela vägen (där Linnea M skall ha ett tack för extremt fin draghjälp) till näst sista där jag hade längre gaffel. Blev stressad av att se samtliga stämpla och dra mot sista, men tog ett strategiskt ett extra stopp för att vara säker och redde ut min situation och var sen bara minuten efter i mål och det är jag mycket nöjd med. Rolig orientering - kanske den svåraste SM-stafett jag löpt - extremt uppskattat - fler stafetter borde vara så här. Har ju blivit med kartarkiv så här finns mina KARTOR med fler kommentarer.

Jorå det är vi nu!

I övrigt har nu Jouni upplevt sitt första regn (och även min Fairphone) jag jobbar på med att hitta nån slags balans för sömnen och livet med en ny person. Jag är lättväckt och har stora problem med att somna när Jouni låter.. vilket en gör mycket i början av natten. Kristin sover som en stock. Jag kvistar till soffan runt kl5 varje natt för att få nån slags kvalitétsdäckning, Dagtid är J blandat sovande, tittande, gnällande men oavsett det gulligaste en sett. Har fortfarande svårt att första att en är här. Det kanske landar om några år. Tills dess ska jag försöka ta mig ur dr phil-koman (när en kollar sunkig tv på dagtid för att en inte orkar något annat), klippa mig och skaffa mig fler muskler (barnlyftarfunktionella). Projekt 2017 är som bekant inte VM i Estland utan SM i Kilsbergen, hemma-10mila och Jukola. Projekt 2018? Den som lever får se!

#mens del1

Eftersom det ändå är på tapeten nu tänkte jag ta tillfället i akt att också i text prata mens. För ni som träffar mig i mitt vanliga liv får ju höra om'et säkert minst en gång i månaden. För den kommer ju en gång i månaden, varje månad, och påverkar min liv väldigt mycket, varje månad, när den kommer.

Jag har haft mensvärk och PMS sen jag fick mens nångång i tonåren. Jag har inget minne av när det var riktigt för det känns som jag alltid har haft det i modern tid liksom. Jag vet inte när jag började prata så mycket om det men det lär ha varit på orienteringsgymnasiet i Eksjö där jag hade förmånen att få umgås med en massa fina tjejer som vågade prata i normalton om saker som faktisk är en helt normal del av livet - däribland mens. Jag har alltid förstått att det finns tabun, alltså saker som normen anser vara ej ok att prata om, men jag har aldrig känt inuti mig att jag inte kan säga saker. Så jag bara säger dem, och i Eksjö så fick jag för första gången ordentlig respons (utöver umgänget med min familj dvs). Så jag antar att min menspratar-era på riktigt startade då.

I Eksjö fick jag också för första gången en PMS/mensvärk som var utomjordiskt hemsk. Som ett krampanfall i magen där jag låg som ett kolli i fosterställning i 2 timmar. Innan det hade jag haft ont och varit allmänt sur under PMS men detta var något nytt. Och det kom inte tillbaka på många år så jag trodde det va en tillfällig svacka. Istället hade jag från gymnasieåldern och till typ 25 år PMS som uttryckte sig lite olika olika gånger men detta är buffén: förkylningssymptom, allmän trötthet, huvudvärk, nedstämdhet (minidepression), svullenhet, allmänt fet hy... samt efter detta jobbig mensvärk under 1-2dagar.

Efter 25 har samtliga PMSsymptom blivit värre/flera. Det krångliga är att det inte är varje mens som symptomen är starka. Och efter 25 har jag upplevt den krampliknande värkfesten 2 gånger till. Och det är den värsta smärta jag upplevt, båda gångerna har jag kräkts och skitit ut allt som finns i magen och haft en smärta som först kommer i pulser för att sedan bli konstant och sedan klinga av med pauser. Jag tänker det typ är som värkar innan en ska föda barn (men va vet jag?). Alla gångerna har jag haft så ont att jag velat dö typ. Svettats och frusit, legat naken i duschen, haft panik. De har bara hållit på i ca 45min, det har känts som timmar. Och då har jag ändå starka tabletter som jag inte hade när jag gick på gymnasiet.

Jag håller ju på med elitidrott som bekant. Ingen av dessa katastrof-PMSer har hänt i samband med tävlingar vilket jag är tacksam över. För då hade inte kunnat prestera något överhuvudtaget mer än att överleva stunden.

Men de ovannämnda vanliga PMS-grejerna lever jag ju med varje månad. Och tävlingskalendern gör inte uppehåll var 4e vecka. Min lösning på mensvärksproblemet genom åren är att försöka ta värktabletterna precis när en får de första tecknen på värk, så en får effekten innan det blir jobbigt och på så sätt kapar smärttoppen. Sen finns det veckor med hård träning som ibland skjuter upp mensen, och ibland veckor med planerad hård träning som skjuts upp av mensen. Jag är dock alltid noga med att vila om den dröjer mer än en vecka. Vilar in den liksom. Lösning på PMSen har jag ingen riktigt bra mer än att ha koll på när den borde dyka upp så jag åtminstone kan avfärda förkylningssymptom och ta tabletter mot huvudvärk. När PMSen väl är ett faktum så funkar ibland känslosam indie eller nåt blödigt på tv för att ibland avsiktligt dra igång tårkanalerna. Jag ser det som en superbra release att gråta rejält. Rekommenderas starkt om en har nedstämdhets-PM.

Med träningen i åtanke har jobbat med att försöka se mönster i min cykel i många år men är fortfarande inte riktigt klok. Ibland får jag en försenad effekt av seghet efter att ha tränat hårt under mens, ibland funkar det bra. Om det är mensen eller annat som spelar in är ju också svårt att veta. På SM lång 2012 sprang jag på mensdag 1 som i ett vakuum av sämsta formkänslan nånsin, andra gånger har det varit ok. Oftast är sista PMSdagen/1a mensdagen den med sämst form, men dagen som följer kan va riktigt bra.

Sen finns det ju den andra svängen på cykeln, ägglossningen, och då däremot kan jag vara på livets inspirationstopp. Bara så jvla pepp och på!

Därför, inte konstigt jag alltid uppfattat mig själv som en människa med mycket känslor och ibland svängigt humör. Att mina hormoner påverkar detta mycket är det inget tvivel om. Men det är jag och jag tycker om mig med fel och brister och peppen. Därför har aldrig tagit p-piller eller liknande för att blir av med/kontrollera mensen, dels vill jag inte mixtra med min kropp men inte heller med min personlighet. Det är inte kul att må dåligt av PMS/mens men det är mindre jobbigt när en omfamnar det och informerar andra om sitt tillstånd. Dels kan en då få förståelse från omgivningen, och när en då tar bort stressen av att dölja det kan en också få lugn och tid att förstå sig själv. Och DET är enormt viktigt om ens biologiska kön är kvinna och en ska hålla på med elitidrott. 

Så mitt budskap är: prata med dig själv och alla om mens och hur du mår. Låt oss prata tills det blir vardagsmat för ALLA, för det berör alla mer eller mindre.

Och vill du fråga mig nåt så gör det - jag har säkert glömt en massa här =)

KRAM

OBS om du missat menskoppen kan jag rekommendera den ännu starkare än gråt - bra för båda din inre miljö och den yttre!

Bokslut VM

Sammanfattar kort den uteblivna VM-test lång analysen: bröt ihop efter medeln och kom igen på söndagen. Sprang ett riktigt ok långlopp, kunde valt bättre vägval till 8an - borde gått rätt på. I övrigt sprang jag stig/väg mycket för att orka med skogslöpningen hela vägen. Tappade därför i tid på långlångsträckan men vann troligen kraft för avslutningen. I slutändan en mycket positiv upplevelse som visade på utvecklingspotential =) 

Blir inget VM för mig. Med det senaste året i bagaget var det ett högt ställt mål, men jag ville ändå försöka. Jag har en pärm hemma som det står "Ungern" på, den gjorde jag på det öppna landslagslägret 2008 och i och med det började jag min satsning mot att en dag få springa VM. Sen dess har jag bara bytt ut kartor i den år efter år och nu är den full av Strömstad.

Jag har under dessa 7 år varit både nära och längre bort från VM, hunnit med otaliga förberedande läger men också 2 långa rehabperioder efter häloperationer. Jag hade kanske min absolut bästa form för ett toppresultat 2009; då jag ansågs va en "nobody" av dåvarande LL, och 2014; då jag konkurrensen i Sveriges lag var förödande för min del, men där jag fortfarande bär med mig känslan att jag kunde löpt med den hedern (och detta har jag förutom mitt eget O-jobb Anneli Östberg att tacka för). Ledsen oxå att jag missade Frankrike -11 där jag tror medeln hade suttit som en smäck!

Vissas drömmar går helt enkelt inte i uppfyllelse.

Oavsett så är orientering det jag inte kan leva utan och jag kommer fortsätta va envis i min strävan att bli en bättre orienterare. I vilken form den satsningen sker har jag inte huggit i sten ännu, och kommer inte heller göra. Om allt går vägen så kommer jag nästa sommar vara föräldraledig och då ska jag vara just det. Ser fram emot att faktiskt kunna planera sommaren i förväg för det va länge sen. Så det blir "förhoppningsvis" ingen VM-satsning nästa år. Va som sker därefter får vi se men detta är slutet på landslaget kapitel 1 i alla fall. Så eftersom jag känner mig i sentimental mode kommer här en härlig landslagsbildkavalkad  från 2008 tills idag!

Fick smygstarta med B-gruppen på Euromeeting -08 i Miskolc i
superfint sällskap och mycket högkvalitativa tävlingar. 

Ur skogssport -09, första A-grupps uppdraget och dessutom den smygande starten på en
vänskap som ingen där o då visste precis hur bra o fin den skulle bli.

Schweiz -09, redan här ansågs jag inte ung av vissa
- men ja tycker ändå jag ser fräsch ut =) 

Stafettvasan -10, med 2 damlandslagslag, har nog aldrig varit så slut
när jag gick i mål i Hökberg medan 1a lagets stjärna såg oberörd ut =)

Frankrike -10, en påminnelse till dagens ungdom om att det inte va bättre förr,
jag, Lina och Lena fick pga "plats/tids/någon brist" inte åka med landslaget på
 "öppet" läger - så vi åkte på exakt samma läger fast med Tjeckien (kram till Eva och Radek)!

Jag och Jenny i karantän i Bulgarien -10. Har haft bättre lycka med EM-uttagningar och bär 
med stolthet mina två fina placeringar på medeldistans (16e 2010 och 5a 2014).

Frankrike maj-11 med bästa Linnea, första OL-lägret efter häloperation i okt-10,
hann inte bli "bra" i tid för testerna, synd för terräng har aldrig passat mig bättre,
men svinhärligt läger var det ändå.

Sara åker i vattnet efter sprintseger på Euromeeting i Sotkamo, Finland -11,
sOLskenssemestern sent from heaven kan alla som var där intyga.

Älskar ändå att en drar klungan här på världscupslångdistans i Tjeckien -11.

Också den resa som la grunden till den dansfest som pågått underground i landslaget sen dess.

Beachjogg med Billan, Portugal feb -12.

Euromeeting i Österrike -12, fetaste bilden ändå (av Jan K såklart!) från sprinten. På
medeldistansen bjöds fetaste terrängen en sprungit i, extremt är bara förnamnet.

Voukatti sept-12, Schweiz åker på däng i fotboll, med bl a GBG finest.. 

..och denna stjärnan (vagnis har fotat)!

Epic failure på vinterläger i Halden -14.

Fint folk EM i Portugal -14.

Vagnis testar kameran i Portugal -14 och jag är nöjd med mitt linne.

Unnar mig en kaffe innan prisutdelning Portugal -14.

Tasmanien jan -15, sista uppdraget för denna gång slutade
- ironiskt nog - med den bästa placeringen, på pallen.

Tack för nu o på återseende!?!

VM-test lång vs Orlando

Hade jag tänkt skriva dagens VM-test lång här men det är så fruktansvärt futtigt att bre ut sig om nåt så egotrippat en sån här dag.

Inatt så blev minst 50 personer mördade + ytterligare typ 50 skadade när en snubbe öppnade eld på en gayklubb i Orlando, Florida i den värsta masskjutningen hittills i USAs historia (dn artikel). Det kommer säkert en massa utredning på va denna mördares motiv var/var han ensam osv men enligt hans pappa hade han blivit arg tidigare av att se två killar kyssas. Så att det var homofobi inblandat känns som ett understatement.

Det är så horribelt att jag inte riktigt fattar att det är sant.

Men det är en konsekvens av homofobi. Och homofobin är tyvärr ständigt närvarande mer eller mindre. Överallt. Också i orienteringsvärlden.

Och därför vill jag ta tillfället i akt att lämna över Ansvaret till alla heterosexuella orienterare, Ansvaret att stå upp emot homofobin och säga ifrån när era kompisar drar "bögskämt" etc. Homofobi är inte roligt, homofobi dödar och om du inte fattar allvaret i det så kan jag inte hjälpa dig mer.
Jag är trött på att vara din upplysnings-side-kick. Jag kommer aldrig vara tyst men jag förväntar mig att du tar ditt Ansvar för allas lika värde Om det är något du säger dig tro på.

Tack på förhand.

VMmedeltest

Sprang VM-test medel. Behövde va i livets form. Det va ja inte riktigt. Tog lite omständliga vägval till 4an och 6an - hade kanske glott för mycket på kartan innan och ville undvika alla brantkanter. Annars va jag disciplinerad och prickade rätt. Gjorde jobbet och tyckte det va kul. Men redan upp mot stigen från 7an började trötthetssvajet. Det där som gör att en inte riktigt springer ända fram till stigen utan tar lite extra grönområde. Här brukar en varningsklocka ringa. Det gjorde den inte. Behöll ändå tekniken fram till jag lämnade 11an. Blev än mer trött i backen upp, fortfarande inga varningsklockor när jag hasat mig över åskanten och sprang på chans utför. Drog ner i grönområde, och ur det igen " konstigt denna backen lutar ju åt fel håll" fortfarande inga klockor... Ridå.

Jag har tränat och laddat och vilat och varit lagom nervös+harmonisk, dansat disco i köket och käkat bullar och smort hälen med idomin varje dag och trodde - trots skadebakgrund och tävlingsbrist - att kanske det fanns en liten liten chans att den där "dagen" skulle va idag. Men det gick inte. Det kanske behövts mer skogslöpning? Mer tävling? För att orka hela backen och hålla fokus efteråt. Va vet en? Nu är det bara tomt och gör förjvla ont i hjärtat. Men det är så det är. En måste våga. Och det är ok att va ledsen. Och en får försöka igen. På söndag.

Fotfolket #3 nu på egen sajt och bittersweet vår

Eftersom denna blogg ej lämpar sig för mp3or så gjort slag i saken lagt upp alles inkl NYTT avsnitt om tofflor här: fotfolket

Oerhört spännande detta med learning by doing...

I övrigt har jag kommit hem från en oerhört solig Ockelbohelg med bara-regn-hos-mig-känsla i kroppen. Sprang med ryggsäck samtliga dagar, trodde jag skulle bli sjuk först, men inget hände. Trodde det va allergi sen - kanske det också var? Slutligen så tog iaf halsont över taktpinnen sent i söndags. Mycket förvirrad över min kropps signaler. Är oftast oerhört disciplinerad med att inte springa med sjukdomskänslor men när inget hände efter sprinten och joggen på fredagen kändes bra så bara antog jag att det va nån slag pollengrej. Anyway vad än det var så blev utgången i SL finalhelgen:

• Sprint = diskvalificerad jag hoppade över förbjudet staket och diskade mig. 
• Medel = sämst jag inledde inte värdelöst men hade inte kropp överhuvudtaget att jobba med, och tillslut orkade inte huvet heller när jag gjorde ett större parallellfel på k12. Enda sträckan jag hängde med denna dag var den rena utförssträckan till k8.. det säger nåt om formen. (gps)

  

  när en missar på ett hygge... (klassiskt beteende att fortsätta missa efter en tidigare miss - denna gång ej pga av stress utan mer av trötthet)

• Lång jaktstart = DNF, efter första pigga 10 minuter på lången kom ryggsäcken tillbaka, motivationen till att fortsätta sjönk som en sten och vid varvningen gav jag upp.
• Halsont deluxe lagom till 10mila uppladdningen. Ej superlyckat. 

Men som vi konstaterade på balkongen häromdagen så har en världens bästa sambo+lägenhet+liv i övrigt och det är ju väldigt privilegierad. Och förutom orienteringen så hade jag svintrevligt i Ockelbo med

Millan och jag skojade lite med SOFT.. 

och hade livets allsångskväll

Fotpodda med Helena

grillade vid en å

Livet i övrigt:

bor med denna finis...

..i Götezonas (eller Kortezonas?? öppen för förslag här Lina Strand)

Fotfolket del2 - Skravlarn besöker balkongen

FUL-PODDEN är tillbaka! 

Eftersom vi inte ligger på latsidan här på bästkusten kommer här redan andra delen av fotfolket.

Lina "Skravlarn" Strand besökte min balkong på aprils varmaste dag (?) och vi diskuterade hälar, OL-skor, operationer men också skodejting och SkiErg! Nästan som vanligt alltså!  

Fortsättningsvis ska vi gröta ner oss i alternativträning, skooperationer, relationen till fötter i yrket vs privat, tofflor bl a ... 

SL lång

Ja lite high on a happy vibe här när en får lägga ut kartor igen så bäst att smiiiida medan järnet är varmt...
Efter fredagens nästan-succé-comeback så skulle jag behöva göra nåt lite "värre" på långdistansen. Dvs springa skitlångt skitfort utan någonsomhelstlångdistanslöpningsgrundträning. Så då gjorde jag det. Iaf försökte. Målet va framförallt att komma runt hyfsat knä+fotsmärtfritt men att ändå gå ut med hela-vägen attityd. Jag körde och lyckas tyvärr börja med att springa förbi kontroll 3 lite precis som i fredags - blicken är inte riktigt uppe än, lite stressat beteende, lite ovana. Fick lite mentalt bagage med mig men men.. Kubba på och kände det höll ungefär till långsträckan 9-10. GPS-analys av detta verkar detta stämma. När det blev att ta några ytterligare backar mot 10an så tappade jag fart, orkade inte, och min distinkta OL försvinner på köpet. Jag gör onödiga tidstapp mot 11an, 14, och på vägvalen mot 13 och 19 enbart för att huvudet inte riktigt jobbar längre

MEN

- nu kommer det viktiga - 

jag hänger ju med i farten i åtminstone 40 min,  och sen kom jag ju runt hela banan OCH om inte helt smärtfritt så åtminstone utan att smärta i knä och fot hindrade mig från att löpa+OLa som det gjorde förra söndagen..

..och om detta var 6e OL-högfartspasset sen juni 2015 så ser det ju onekligen ljust ut för 2016?!

Kul att få göra "comeback" låter som nåt bara kända människor gör (foto lånat från Skogssports FB)

Hade för övrigt en suverän vilolördag när vi hitta Fika-buffé på "vävstugan" i Brösarp och spelade in Fotfolket del1...

...och chilla på stranden

..och svårt att ej bli naturromantisk här änna...

Fotfolket del 1

Okej den utlovade sunk-podden (omdömet baserat på ljudkvalitén) Fotfolket gör entré i ditt liv! En nördpodd om fötternas välmåendes betydelse i orientering och annat relaterat. Det var meningen att vi skulle gjort ett typ "presentationsavsnitt" först men eftersom vi fick möjlighet att fika loss med Sara Eskilsson idag så tar vi avstamp ;) i tejpteknikens underbara värld. Vill tillägga att detta är ett test-avsnitt inspelat på min fairphone eftersom entusiasmen var större än utrustningen var bra, så kanske bäst att lyssna på med hörlurar? Och vi lyckades ju också börja prata om fötter innan vi presenterade Sara. Anyway nästa gång ska vi ha bättre grejer...

Saras tejp-guide för sura bursor:

obs-tävling medel Brösarp

Trodde nästan jag ropat "hej" lite väl tidigt efter förra lördagens fot-succé för när jag vaknade upp i måndags var jag stel och öm i både fot och knä och kunde ej gå smärtfritt. Men men .. bet ihop och följde min plan för veckan vilket innebar mest alternativt samt den numera klassikern; löpband. Ont i fotleden första kvarten och sen försvann det. Ja hur detta med smärta funkar fattar en ju inte. Åkte ner till Skåne igår och joggade egen model-event med Marcus. Det kändes skakigt och ömt. Men så idag på tävlingen - den viktiga viktiga tävlingen - den som jag inte trodde jag ens skulle kunna springa - så kändes det ok. HURRA ÄNDÅ! Sen slarvade jag med definitionen till 2an och såg inte 0,4 meters stenen trots jag var supernära och vägvalet till 3an var nog en effekt av en tävlingsotränad attityd, har inte tuffat till mig tillräckligt. Synd att jag inte hann tävla lite mer innan detta MEN oavsett, det andra hela loppet på 9 månader det va ändå ok efter förutsättningarna. Jag tappar lite i löpningen men det är ändå lite med tanke på bakgrunden. Nu skippar jag morgondagens sprint och satsar på att komma runt banan på söndag utan smärta i foten - muskelsmärta räknar jag med.

OBS Missa inte podden "Fotfolket" feat Helen Love+Susie the bear - om hälveten och fotnötter - kommer bli FEET!! ;) #gbg

O-euphoria

En lång vinter är över och jag hade de sista veckorna förberett mig mentalt på en inställd vårsäsong. Inget pekade på att foten skulle hålla för orienteringslöpning, och med knäsmärtor på det va jag nere på mentala botten och vandrade runt i nåt som liknade likgiltighet. Alla passen på gymmet verkade om inte förgäves så i alla fall inte användbara i den närmsta framtiden och det sved att ta in den tanken.

Jag testjoggade med OL-skor veckan innan VM-lägret i Strömstad, för att se om det överhuvudtaget va mening att åka dit, det kändes väldigt ansträngt. Bestämde mig ändå för att ge det en chans och dessutom att operera bort hälkappan på mina VJ Bold (shoe-make-over-guide finns här) som en sista utväg. 

Nu undrar du - varför har jag inte gjort det tidigare - som jag brukar? 

Det finns många anledningar: 

• .. att jag överhuvudtaget opererade hälen var att jag ville få foten att funka med vanlig o-opererad sko, och den måste vänja sig vid det så småningom, testade dessutom att löpa nån gång i december med dem och då kändes det ok i början - (innan en annan bursa ballade och jag fick löpvila 2 veckor), blev möjligtvis något blind av den upplevelsen,
• .. ren snålhet/lathet (jag har opererat många som sen inte funkat alls och fått slänga/ge bort/sälja skor)
• .. jag testade terrängskor i Portugal som jag tyckte var ännu mjukare än opererade VJ Bold och det funkade inte alls. Jag fick både ont runt mitt ärr och runt fotleden.
• .. jag var uppgiven och ledsen över alltihop och inte fick tummen ur när varje löpförsök utanför löpbandet gjorde ont/var obehagligt.

Så åkte jag ändå till Strömstad och gick på måndagen ut i skogen med mina nya opererade skor på kartpromenad och kände ... inte så mycket alls. Det enda som hände på det första passet var att snön kylde ner hälen såpass att jag fick smärtsamma förfrysningssymptom kring ärren. En obehaglig upplevelse men efter 10 minuters djupandningsövning gick detta över och jag tyckte mig inte se nån svullnad till kvällen. På tisdagen bestämde jag mig därför att springa sprint-OL då jag kunde löpa i joggingskor och jag ju gjort åtminstone en del pass på löpband i vinter.

- Nu kanske du undrar följande: Men om jag kan löpa på löpband kan jag väl löpa utomhus? Ja det är klart jag har kunnat det - men vintern i gbg har underlagsmässigt varit den skabbigaste på många år för häl-patienter. Det har varit halkigt på olika sätt under en lååång period OCH just att springa med känslig häl och ett litet "släpp" i steget har jag bedömt vara ett risktagande jag inte velat utsätta kroppen för under rehaben, därav löpbandshärjet.-

Kylslaget första pass

Anyway... sprinten gick bra. Jag hade inte ont. Jag blev trött och avhängd. men det är en annan femma. Så dagen därpå kände jag: ok nu är det bara att TESTA, det är bara några veckor till EM/VC-testerna, om du inte kan springa i OL-skor nu så är det lika bra att lägga ner tanken på att springa dessa tävlingar och fokusera mot 10mila/senvår. Sagt och gjort, onsdagen den 16e mars 2016, nästan precis 9 månader post-op, snörde jag på mig OL-skor och joggade iväg till start för medeldistans-OL på VC-kartan nära Munkedal. Väglöpningen till starten kändes, men ingen smärta åtminstone. Jag startade, jag kom i mål, jag tänkte inte på hälen under träningen. Det är sånt en nästan har glömt hur det (inte-)känns. Orienteringen då? Jo tack - mycket sitter i ryggmärgen men en blir självklart ringrostig utan underhåll. Det finns att jobba på, särskilt framförhållningsmässigt, när en släpper ut 9 månaders lust på 35 minuters löpning. Försiktigt tacksam och ödmjuk höll jag tummarna för att inte få en backlash, och fantastiskt nog kunde jag redan på fredagen dubbla min tid i skogen med långdistansintervaller på Prestebakke-kartan. Hur detta gick till vet jag inte - kroppen är ibland förutsägbar och ibland INTE. Mentalt gick jag från en konstant klump-i-halsen till ett rent välbehag. Och whatever happens så fick jag springa i skogen igen, i solsken, i superterräng,  med ett ok steg och utan kännbar smärta. 

Efter detta drog jag och Kristin till Berlin över påsk på vegan-mats-bonanza. Det va supernice.

men sååå bra

K version of shop 'til u drop on U-bahn

bra uppvaknande på eko-veg-hotell Almodovar

hade tatt med den hem om en kunnat

Sen kom jag hem och vågade tävlingsdebutera i helgen. I Strömstad på medeldistans. Det va ett ok lopp, O-mässigt finns det klant/ofokus/trötthetsdelar (notera stigmissar as usual...=) att slipa bort framåt MEN ... igen .. MEN det va så kul att jag allvarligt tror jag är en OL-nörd (japp nu kommer jag ut ur garderoben finally..). Det va eufori, innan, under och efter loppet. Och jag kunde springa. Och faktiskt inte alls ofort.

Få rita in med rödpenna.. lycka!

Långdistansen dagen efter var mer kamp-betonad och fotled, häl och knä gjorde sig påminda - även idag måndag. Får leva med det, att det är en skogsovankropp, att det kommer ta tid ännu innan jag är återställd, att jag kanske inte blir helt återställd? Tydligt blev ändå att orienteringen är och förblir en kärleksrelation jag har svårt att leva på ett lyckligt sätt utan. Nu blir det nån slags vårsäsong i alla fall. en med bromsen i handen, hälen ska fortsatt bli bättre, men jag tror och siktar på att kunna löpa ett antal värdetävlingar med höga ambitioner.

jag såg oxå en säl i Idefjorden.. som om inte O-euforin vore nog!! tyvärr lyckades den inte komma med på bild här.. 

Så vill avsluta detta inlägg med en shout out till min tränare+vän Harri, som va en än kommer med för besked till säger "det ordnar vi" eller "inga problem" eller "det är bara att köra". Jag hade kanske orkat mig igenom hälften av dessa skitpass på gymmet utan din plan+support men sannolikt inte alla. Jag tror inte jag kommer lyckas ge tillbaka det jag får av dig nu, men jag hoppas kunna ge det till nån annan i framtiden. TACK i alla fall.

en s k "bra" bild, me and Harri just chillin....

Följetong: hälen.

Efter otaliga gymbesök har jag nu i söndags på riktigt löpt ett helt mitt intervallpass på stig/väg UTOMHUS. Med knäsmärta (efter ett olyckligt fall för en månad sen... ) och känningar i hälen men ÄNDÅ. Delar denna runda -en får passa när en kan lägga ut en karta liksom.

Problemet med hälen fortsätter vara att endast jag funnit ett par dojjor (adidas supernova glide boost 6 - kan rekommenderas - och den versionen går fortfarande att införskaffa nu för rea-priser) som inte irriterar den, så OL-säsongen ser inte ut att börja än på ett tag för mig. Ska dock på återbesök hos doktorn nästa vecka och kanske kanske få lite klarhet i vad som spökar. Mellan arbete och träningspass dränker jag mig i tv-serier (Är du också besatt i perioder av figurer som ej existerar i verkligheten? Hör av dig - vi kan kan prata om det!!) så länge för att slippa tänka så mycket på min största obsession -orientering. Det är liksom ingen poäng i att ta nåt i förskott åt nåt håll.. just keep calm and imagine myself in this face painting..

..ackompanjerat av detta...