O-euphoria

En lång vinter är över och jag hade de sista veckorna förberett mig mentalt på en inställd vårsäsong. Inget pekade på att foten skulle hålla för orienteringslöpning, och med knäsmärtor på det va jag nere på mentala botten och vandrade runt i nåt som liknade likgiltighet. Alla passen på gymmet verkade om inte förgäves så i alla fall inte användbara i den närmsta framtiden och det sved att ta in den tanken.

Jag testjoggade med OL-skor veckan innan VM-lägret i Strömstad, för att se om det överhuvudtaget va mening att åka dit, det kändes väldigt ansträngt. Bestämde mig ändå för att ge det en chans och dessutom att operera bort hälkappan på mina VJ Bold (shoe-make-over-guide finns här) som en sista utväg. 

Nu undrar du - varför har jag inte gjort det tidigare - som jag brukar? 

Det finns många anledningar: 

• .. att jag överhuvudtaget opererade hälen var att jag ville få foten att funka med vanlig o-opererad sko, och den måste vänja sig vid det så småningom, testade dessutom att löpa nån gång i december med dem och då kändes det ok i början - (innan en annan bursa ballade och jag fick löpvila 2 veckor), blev möjligtvis något blind av den upplevelsen,
• .. ren snålhet/lathet (jag har opererat många som sen inte funkat alls och fått slänga/ge bort/sälja skor)
• .. jag testade terrängskor i Portugal som jag tyckte var ännu mjukare än opererade VJ Bold och det funkade inte alls. Jag fick både ont runt mitt ärr och runt fotleden.
• .. jag var uppgiven och ledsen över alltihop och inte fick tummen ur när varje löpförsök utanför löpbandet gjorde ont/var obehagligt.

Så åkte jag ändå till Strömstad och gick på måndagen ut i skogen med mina nya opererade skor på kartpromenad och kände ... inte så mycket alls. Det enda som hände på det första passet var att snön kylde ner hälen såpass att jag fick smärtsamma förfrysningssymptom kring ärren. En obehaglig upplevelse men efter 10 minuters djupandningsövning gick detta över och jag tyckte mig inte se nån svullnad till kvällen. På tisdagen bestämde jag mig därför att springa sprint-OL då jag kunde löpa i joggingskor och jag ju gjort åtminstone en del pass på löpband i vinter.

- Nu kanske du undrar följande: Men om jag kan löpa på löpband kan jag väl löpa utomhus? Ja det är klart jag har kunnat det - men vintern i gbg har underlagsmässigt varit den skabbigaste på många år för häl-patienter. Det har varit halkigt på olika sätt under en lååång period OCH just att springa med känslig häl och ett litet "släpp" i steget har jag bedömt vara ett risktagande jag inte velat utsätta kroppen för under rehaben, därav löpbandshärjet.-

Kylslaget första pass

Anyway... sprinten gick bra. Jag hade inte ont. Jag blev trött och avhängd. men det är en annan femma. Så dagen därpå kände jag: ok nu är det bara att TESTA, det är bara några veckor till EM/VC-testerna, om du inte kan springa i OL-skor nu så är det lika bra att lägga ner tanken på att springa dessa tävlingar och fokusera mot 10mila/senvår. Sagt och gjort, onsdagen den 16e mars 2016, nästan precis 9 månader post-op, snörde jag på mig OL-skor och joggade iväg till start för medeldistans-OL på VC-kartan nära Munkedal. Väglöpningen till starten kändes, men ingen smärta åtminstone. Jag startade, jag kom i mål, jag tänkte inte på hälen under träningen. Det är sånt en nästan har glömt hur det (inte-)känns. Orienteringen då? Jo tack - mycket sitter i ryggmärgen men en blir självklart ringrostig utan underhåll. Det finns att jobba på, särskilt framförhållningsmässigt, när en släpper ut 9 månaders lust på 35 minuters löpning. Försiktigt tacksam och ödmjuk höll jag tummarna för att inte få en backlash, och fantastiskt nog kunde jag redan på fredagen dubbla min tid i skogen med långdistansintervaller på Prestebakke-kartan. Hur detta gick till vet jag inte - kroppen är ibland förutsägbar och ibland INTE. Mentalt gick jag från en konstant klump-i-halsen till ett rent välbehag. Och whatever happens så fick jag springa i skogen igen, i solsken, i superterräng,  med ett ok steg och utan kännbar smärta. 

Efter detta drog jag och Kristin till Berlin över påsk på vegan-mats-bonanza. Det va supernice.

men sååå bra

K version of shop 'til u drop on U-bahn

bra uppvaknande på eko-veg-hotell Almodovar

hade tatt med den hem om en kunnat

Sen kom jag hem och vågade tävlingsdebutera i helgen. I Strömstad på medeldistans. Det va ett ok lopp, O-mässigt finns det klant/ofokus/trötthetsdelar (notera stigmissar as usual...=) att slipa bort framåt MEN ... igen .. MEN det va så kul att jag allvarligt tror jag är en OL-nörd (japp nu kommer jag ut ur garderoben finally..). Det va eufori, innan, under och efter loppet. Och jag kunde springa. Och faktiskt inte alls ofort.

Få rita in med rödpenna.. lycka!

Långdistansen dagen efter var mer kamp-betonad och fotled, häl och knä gjorde sig påminda - även idag måndag. Får leva med det, att det är en skogsovankropp, att det kommer ta tid ännu innan jag är återställd, att jag kanske inte blir helt återställd? Tydligt blev ändå att orienteringen är och förblir en kärleksrelation jag har svårt att leva på ett lyckligt sätt utan. Nu blir det nån slags vårsäsong i alla fall. en med bromsen i handen, hälen ska fortsatt bli bättre, men jag tror och siktar på att kunna löpa ett antal värdetävlingar med höga ambitioner.

jag såg oxå en säl i Idefjorden.. som om inte O-euforin vore nog!! tyvärr lyckades den inte komma med på bild här.. 

Så vill avsluta detta inlägg med en shout out till min tränare+vän Harri, som va en än kommer med för besked till säger "det ordnar vi" eller "inga problem" eller "det är bara att köra". Jag hade kanske orkat mig igenom hälften av dessa skitpass på gymmet utan din plan+support men sannolikt inte alla. Jag tror inte jag kommer lyckas ge tillbaka det jag får av dig nu, men jag hoppas kunna ge det till nån annan i framtiden. TACK i alla fall.

en s k "bra" bild, me and Harri just chillin....