Running Ethiopia part 2 - minibussar och löpkultur

Har lagt ganska många av timmar mina timmar i Addis på just minibussar och löpning - så här kommer därför en liten fördjupning:

Minibussystemet funkar så att det finns start/ändstation för varje minibusslinje där man kan byta till andra linjer. På själva linjen ropar man "woradj" eller "woradjelle" där man vill hoppa av - alltså inga fasta platser längs linjen - och pengasnubben säger då till chauffören att stanna. Pengasnubben är en pöjk i åldern 10-25 år som bär på en bunt sedlar (1 Birr finns som sedel....), och hänger halvägs ut genom minbussens sidodörr för att skrika ut ändstationens namn för att på så sätt hitta nya passagerare att plocka upp längs vägen. Vid start fyller man på bussen tills den minst har 3 personer på varje dubbelsäte, med "personal" brukar det landa på 16-22 pers. Ska bussen ut ur stan/upp på berget/liknande så lastas den även med säckar med mat på tak eller golv. En resa i stan kostar typ 3 Birr (en krona..) och pengasnubben har trots överfylld buss typ alltid stenkoll på vem som ska ha växelpengar tillbaka. Tar man stadsbuss istället blir biljetten ännu billigare - 1 Birr.. Man kan oxå åka taxi men då får man va beredd att betala ett överpris, vilket åtminstone blir känslan när man oftast kan åka minibussar snabbt och smidigt. Tvärs över city; Olompia-Arat Kilo, en resa på 10 min (ej i rusningstrafik) - går taxinotan på 120-150 Birr och minibussen tar 2.70.

I början trodde jag man enkelt kunde kolla på en karta (bra grej!!) bara vad ändstationerna hette och gå efter det - men här krävs lite streetsmartness oxå - för det är inte så att etiopierna bryr sig om vad ändstationen heter på en engelskspråkad karta. Man måste lära sig hur den uttalas av pengasnubbarna som skriker ut dessa.

För att komma från Kirkos sub city där Kristin bor till mitt löparställe från Entoto Maryam church tar man minibuss till (observera uttalsnamn) "Arat Kilo" byter till "Siromeda" byter till "Squam" och byter till "Marem". Resan tar 45-55 min beroende på antal upplocksstopp och trafikläget. Sista resan får man oftast sitta svintrångt då det går färre bussar upp på berget. Men man gör ju det liksom - eller jag kan ju bara tala för mig själv - jag  - så fort jag inte är i Sverige är det helt ok att sitta på en plastdunk på ett minibussgolv upp för en slingrig bergssida med någons knä i famnen...  =) Men det har såklart också att göra med vana - stuffa in random svenska personer i samma minibuss i Sverige och jag skulle nog få panikkänslan som kommer över mig när jag, låt säga, åker spårvagn i julhandeln (det gör jag inte av princip - men teoreeeetiskt!!).

Jag har fått lite bättre koll på löparkulturen också denna resa. I januari träffade jag löparen "Yannis" när jag och Lina lämnade Yaya Village. Han erbjöd sig att visa Kotebe, en "förort" till Addis i öster, där "alla elitlöpare bor". Det blev inte av den resan, däremot var han och jag tillbaka till Yaya en dag för träning och vi hann prata en del. Så när jag nu träffade honom på Womens 5K så bestämde jag mig att hänga på till Kotebe en dag. Yannis plockade således upp mig 06.10 (!) förra onsdagen (på väg till mötesplatsen mötte jag löpare på väg hem.....) och vi tog minibussar till Kotebe. I Kotebe bor enligt Yannis ca 3000 löpare varav strax under 1000 är tjejer. Han själv hyr ett rum på 15m2 på en gård. Där har han en säng, ett bord, ett kylskåp och ett gaskök på golvet. En delad toalett finns, men enligt Yannis är den så skitig att han föredrar "forest toilet". Vatten kommer till byns ledningssystem med ojämn intervall. Ibland kan det vara uppehåll på 14 dagar. Yannis har stora dunkar i rummet för att kunna bunkra vatten men det är såklart svårt att få det att räcka till exempelvis tvätt efter träningen. 600 Birr i månaden kostar rummet. För tillfället har han dock ingen inkomst alls. Han försöker försörja sig på löpningen men det är svårt sedan hans klubb lades ner. Han har gjort 1.04 på halvmaran och satsar i år på 1.02. Klockan 07.30 ger vi oss av upp på berget, jag är morgontrött och så även denna dag, men som tur är är onsdagar en lugn dag för Yannis. Han löpte intervaller igår och ska springa fort imon, och under 30 på 10K på lördag (varje lördag), så idag ska det bara joggas.

en viting på efterkälken

Vi bestämmer oss för att köra 75 min och löpa upp till Aratishi, där inga vita människor någonsin är enligt Yannis. Det går därför uppför i 50 minuter. Yannis ligger såklart före mig men håller ett utlovat lugnt tempo och pekar med fingrarna nedåt åt olika håll. När jag frågar va han gör berättar han att det ingår i löparkulturen här att visa den som ligger bakom var stenar/rötter/hål är så ingen skadar sig. Mycket riktigt, så ser vi ingen skymt av vitingar så långt ögat når, men ett antal löpargrupper med etiopier joggandes åt olika håll. Väl uppe på fälten med utsikt över Addis så känner jag igen mig. Det var här jag sprang fel sista dan i januari (på väg hem, Kristin ringde mig när jag var mitt i skogen i en brant sluttning och jag paniklöpte för att hinna hem för att träffa henne och visste inte vart jag var men hamnade vid Itelienska ambassaden, liftade och fick sen en taxi!). Med ett kart/lokaliseringskontrollbehov som jag har - så känns det hela som en lättnad att greppat hela berget! Jag andas rätt mycket på joggturen men Yannis berömmer och menar att jag är den enda viting han träffat som orkat upp på berget. Sen berättar han att han själv började löpa för 4 år sen.... What???!! Jo tydligen börjar de flesta etiopier inte träna löpning förrän vid typ15-16 års ålder, det är inte bra för kroppen innan detta menar Yannis. Den enda fysiska aktivitet han ägnade sig åt tidigare var att gå till skolan 40 min per dag innan. Jag mumlar nåt om att ha idrottat i 20 år...

Vi tar nåra kort uppe på Aratishi - så att folk kan se att jag har varit där och bli imponerade säger Yannis.
Sen bär det av nerför, vi möter igen lite löpare, men vi är ju egentligen vid detta lag ganska sena -Yannis och de flesta andra etiopier tränar redan vid 6 snåret. I byn köper vi bröd och ägg och sen lagar Yannis frukost till oss på gasköket. Jag upptäcker efter en stund att han har en rödlöksbit bakom örat -varför? För att inte gråta när man skär lök skrattar Yannis, det är kultur här! (David berättade sen att han hade en vän som stack ut tungan varje gång han skar lök, för att fuktigheten i luften då skulle fånga upp lökmolekylerna som inte då skulle nå ögat - alla sätt är bra!) Frukost blir i alla fall rörd omelett med tomater, rödlök, vitlök samt bröd och te. Jag har hunnit blivit hungrig trots att ha ätit frukost innan. Yannis springer alltid på tom mage.

rödlöksknep och gaskök!

Sen ber Yannis mig översätta papper hann fått från svenska ambassaden 2 år tidigare. Yannis fick en inbjudan till ett löplopp i Stockholm men fick inte visum till Sverige då han enligt avslaget inte kan bevisa att han inte kommer försöka stanna där. Detta avslag och ansökningspapper för överklagan fick han tillskickat sig efter att löploppet redan varit och skrivet på... svenska.

Det är så sjukt att jag knappt vet vad jag ska säga, men jag skäms över Sverige, och funderar på det absurda i att jag fått visum till etiopien och kan deltaga som "motionär" i ett löplopp. Yannis är dock fortsatt hoppfull och optimistisk. Han har fått en inbjudan till Istanbuls halvmara, fått visum och loppet betalar hans boende på plats. Det är bara flygbiljettspengarna som saknas. Han hoppades på en amerikansk bekants stöd men denne har blivit student och svarar att han inte har råd. Det kommer andra lopp också menar Yannis, där flygbiljetten kanske inte är så dyr. Han visar sitt visum till Indien, Bombay maraton kom han inte heller iväg till. Däremot lyckas han få åka bil till Kenya förra månaden för ett lopp och blev 6a efter ett gäng kenyaner. Gick precis bet på prispengar som var tänkta att försörja honom men fick en sponsrad flygresa hem i alla fall.

Efter frukost är det dags för mig att dra mig hemåt. Yannis sätter nöjd på sig sverige-craftpiketröjan jag gett till honom, fixar till frisyren så vi kan dra ner till Kotebe city. Jag kännar mig ytterst sunkig då jag inte tog med ombyte. Och ser alla hans rena löparskor stå uppställda längs väggen. I Etiopien ska skorna vara rena annars anses man "dirty" säger Yannis - mina var vita en gång men är nu täckta av Entoto-damm - men Yannis tycker att de ändå ser "ok" ut. Tvätta direkt när jag kommer hem!! tänker jag och sätter mig på minibussen hem till Addis finare kvarter där det finns vatten som räcker till både dusch och skor.


Jag har gett Yannis bidrag till flygbiljetten till Istanbul  - vill du också stötta "Yannis"  halvmaratonsatsning med pengar så kan man maila mig susiethebear9@gmail.com