Allt på ett kort

Innan världscupen i spanien hade jag nåt slags PMS härj och trodde bergis jag skulle bli sjuk. Åkte ner sliten till sommarvärme men blev än mer sänkt dagen innan långdistansen. La in mig på en dag av supervila, skippad model event+invigning och kände mig ändå löpbar på morgonen. Värmen och den brutala banläggningen fällde mig dock dagen efter. Jag orkade springa första långsträckan, såg sen Karro, släppte min egen OL och fattade ingenting. Resten av loppet va någon slags kamp mot kroppen och huvudet som fick hjärnsläpp var typ tredje sträcka. Gjorde bl a klassiker misstaget "jag springer rakt på för jag är så trött" mellan k2 och k3 ... alltid smart i kuperad terräng... NOT! Är dock nöjd att jag tog mig runt för att få en genomkörare och åtminstone en hum om hur kartan skulle tolkas på medeln. Vill passa på att skicka en eloge till banläggaren: så ska en klassisk bana se ut! Det va bara jag som inte pallade.GPS lång

Kände mig helt ok på lördagen och hade taktiken klar; skit i hur det känns i kroppen och bara försök förstå kartan+underskatta inte höjdkurvorna och gör det enkelt! Blev väldigt nöjd när jag såg runt-vägvalet till ettan och smackade in till kontrollen om jag hade löpt snitslad stig - sen var självförstroendet fixat för restrerande bana. Var lugn i huvudet, kollade extra där jag behövde och gav mig själv möjlighet att inte balla ur på slutet genom att ta det långa men mindre kuperade vägvalet till 9an. Bara taktiskt - insåg att jag förmodligen inte hade krafter till att ta den backen och fortfarande resonera nyktert. Hörde vi varvning att tiden var bra och fortsatte jobba med kartan. Gjorde en onödig sväng ut från k15 där jag följde sänkan ut iställlet för kompassen, men fattade det efter att fått klippa en extra höjd. Så lyfte blicken och höll ihop ändå in. Så trots en halvtaskig kropp räckte mitt för dagen fokus ända till min bästa världcupsplacering 4a! Hepp!GPS medel

glömde strumpor- köpte nya omatchande..

Nöjd och glad drog jag med laget via ett bad i medelhavet vidare till EM i Portugal. Mitt livs andra internationella mästerskap där min enda uppgift när EOC-veckan startade var att genomföra 2 medeldistanser på ett så fokuserat sätt som möjligt. Inte mycket aktivitet för en vecka kan man tycka men härligt att få fokusera på min favorit - medeln. Väldigt lyxigt med all tid att ladda, ta det lugnt, jogga och va översocial. I vanlig ordning blev jag svinnervös när kvalet närmade sig. Hade varit ute på modelevent och - som vanligt - tappat bort mig (det händer mig nästan bara på just model events..) och började noja över de svåra gröna buskagen i sandkanten. När själva kvaldagen kom var jag dock så lugn att jag inte ens den inte-så-väl-tilltagna-tiden förstart till start inkl toapaus vilket resulterade i en minuts försening gjorde mig särskilt upphetsad. Jag löpte iväg, orienterade som vanligt, tittade långt i den öppna skogen, plockade upp Bettina efter vägen, höll fokus och tappade blicken bara sista slingan. En liten sväng till varvning och på näst sista k annars ett bra lopp.

fina människor på finast belägna O-parkeringen?

Sen gick jag in i chill-mode igen tillsammans med medelspec.gänget.. Så vi bada och kolla film å så... lite final model event där jag åter ballade ur. Sprang helt snett till k2 över en flack höjd (ignorerade kompassen) och då jag trodde jag var rätt (inga skärmar ute) fortsatte jag att göra paralell misstaget tills jag stod i en jättesänka i den helöppna skogen och inte fattade något. Det kändes lite sådär då jag ändå ansåg terrängen väldigt enkel. Men ett antal år i denna bransch har lärt mig att det faktiskt funkar att "börja om", så jag joggade tillbaka till start efter att ha tagit ut en sannolik riktning. Sen gick det bättre och det jag fick med mig från mina samtliga 3 pass på den modelkartan var att lita lita lita på kompassen. Att "det jag ser känns ibland som att jag är fel men kompassen visar rätt således; fortsätt".

Medelfinalen stod för dörren. Min taktik var klar; inte underskatta, hålla fokus och kompass hela loppet oavsett hur tråkig/enkel orientering det än må vara. Eva skulle starta 2 minuter före, kändes bra med nån snällis före sig i spåret. Drog iväg och sprang stenhård kompass till k1, kom in bra i loppet och plockade 2-4 utan problem. Vek av stora stigen möjligen lite grovt ner mot 5an och kom för långt ner. När jag vände upp mot den satt den dock väääldigt högt upp (se gps-spåren från löparna kontra kontrollringens placering... hmm) jag fick den åtminstone med en mindre tidsförlust. Kämpade vidare och osäkerheter infann sig påminde jag mig "kompassen visar rätt" och när tröttheten infann sig påminde jag mig "den är irrelevant". Jag tog mig igenom loppet på ett bra sätt och gjorde någon slags spurtförsök ("vi såg inte ditt huvud bakifrån när du tagit sista och spurta in i mål" kommenterade svensk-klacken). Ja inte va mitt steg det snyggaste kanske, inte va det heller ett så stimulerande orienteringslopp men efter en halvtimmes väntan fick jag nypa mig i armen då Karro och Helena K meddelade slutresultatet. Jag hade nog inte tänkt mig att mitt första podiebesök på ett internationellt mästerskap skulle bli efter en s k "löparbana" men min inställning ville annorlunda och jag är väldigt glad att jag uppenbart har förmågan att plocka fram den när den behövs. GPS medelfinal

nöjdaste 5an nånsin?

På kvällen efter medel fick jag plötsligt ont i knäet. Det utvecklade sig i helt fel riktning. Jag sov typ 2 timmar på natten för att det gjorde så ont hela tiden. Dagen efter var jag trött och vi letade efter en förklaring - det bästa vi kunde få fram var att det troligen var ett stick/bett som gett en inflammation. Det blev sakta bättre mot tisdagskvällen och jag började förbereda mig för stafett som jag äntligen blivit uttagen att springa - och dessutom med väärsta gbg-laget; Lily-Mary-Beachy. Kl 5 på morgonen rann det dock ur mina händer då jag efter fortsatt knackig sömn vaknat med halsont. Jag blev väldigt ledsen men insåg att det inte fanns någon poäng i att deppa ner sig. Istället tänkte jag mycket på att det ändå var fint att Alva - som sov i sängen bredvid - skulle få en till chans på mästerskapet och uppenbarligen hade mer att ge. Nu sprack ju båda lagen på morgonen då Tove kasta in handduken. Det blev "mitt" andralag som fick skina och ett förstalag som var besvikna. Ett känslokaos på ett gärde där mycket mer än en rejäl förkylningströtthet skulle hanteras. Jag gladdes med några, jag led med några och försökte samtidigt hålla mig flytande. Det hade ju ändå varit bra fram tills halsen liksom... dock tog jag helt slut till kvällsaktiviteten och tur att Albin tog upp jämställdhetsfrågeställningar - annars hade jag somnat i huvudrätten. Hade önskat att få dansa ut EOC2014 men det blev läggdags vid 22.00. Hemresan va som ett liv med huvudet i en burk. Så vi släpper den och konstaterar att jag är redigt bra på medeldistans! Hepp!

Utan mina medtävlare och lagledare och familj hade det inte varit närheten av så kul att va på EM. Tack tilll er och låt ta en svängom nästa gång!

Organisationsmässigt lämnade EOC en hel del övrigt att önska - jag skriver under på samtliga punkter i debattinlägget från Eva Jurenikova. En får hoppas att arrangörerna reser sig, lär av sina misstag och framförallt vågar arrangera någongång igen.

Eftersom jag blev sjuk blev det inget Finspång för mig.. ledsamt då det tillhör favorit-skog men fick iaf gå en promenad med mor o far, träffa 2*lill-körvs + mormor och hänga med min bästis i Zinkens paradise på Påsk. Not bad!