just heaven..

...inget hell. Ryktena som föregick lång-SM antydde att det skulle bli lika delar. Det blev det inte för mig. Efter lugna fina uppladdningsveckor med danspartners (ni vet vilka ni är!!), massage och göttig mat kom jag äntligen i form, rejält, för första gången i år.

Kvalet tog jag det lugnt och försiktigt tyckte jag. Taktiskt tog jag ett långt högervägval på den långa sträckan, för att inte få för mycket "gräslöpning" i benen inför finalen. Hade egentligen bara lite problem med en grönområdeskontroll på slutet (9an) men stannade upp och smög fram till skärmen. Blev aldrig stressad. Och kunde halvspurta i mål som kvalsegrare. Lite förvånad var jag allt men samtidigt hade jag en väldigt bra känsla fysiskt under hela loppet. Att jag kunde springa på utan att behöva "ta i". Åkte hem och la mig i solen för att försöka konservera känslan till dagen därpå.

långsträcka på kvalet, 20 sek efter Lena

Final. Pigg och inspirerad löpte jag iväg. Mycket orientering. Mycket gräs. Kanske var onödigt noggrann i början men fick kläm på kartan, plockade de första 7 tryggt och kunde löpa ut på långsträckan med en bra känsla. Utnyttjade återigen taktiken spring på stig/väg om det går. En rakt på/vänstervariant. En bit efter jag gått av stigen gick jag upp i fel mossdrag och sprang upp mot ett större kärr, väl där blev jag osäker. Läste in mig fort men fick kämpa med att "räta upp" kursen, nåt som kan vara svårt vid parallell-fel, tog många extra stopp och när jag fick brantkanten upp mot 8ans höjd andades jag ut. 

Lena (24.35) o Jossans (25.20) rutter ej med men ändå sjukt härlig bild att ta in!

Började bli lite seg i huvet så tog extra gel vid 10an. Energin satte inte in direkt utan blev lätt passiv mot 11an där jag efter den stora tallen (gröna ringen) inte fick ihop kartan. Men då jag jobbat med kompassen visste jag att kontrollen var nära och när jag såg stenen i sydvästra ringkanten var jag trygg igen. Träffade på Gustav för 3e gången på banan på väg därifrån. Såg att 13e var kontrollen som skulle fälla avgörandet. Hade en taktik "gå upp på högsta höjden" - men med en lite dålig kurs sprang jag rakt in i rastret (banans enda hell?) och fick kämpa för att komma uppåt. Fick de gula höjderna med stup och insåg att jag låg på höjdkanten, visserligen i rätt höjd, bara att köra på, men när jag löpt en bit till ifann sig osäkerhetn. Allt var grönt och ingen sten i sikte (den NÖ om k13). Joggade fram, fick inget grepp men slog på bomtaktiken när den som bäst behövdes. Istället för att börja irra i det gröna gick jag upp till det högsta, la fick fatt den gula åsen och gjorde det svåra enkelt. Visst gick det minuter extra men ändå nöjd att jag i trängt läge inte lät stressen ta över (speakern hördes upp till berget..) utan stannade och förenklade. Såg på sträcktiderna att guldchansen försvann där, men för mig är det snarare "ha jag var med i guldstriden, vilken grej!!" än nån bitterhet. Tog de sista kontrollerna något passivt då nervositeten smugit sig in i kroppen men kände ändå att loppet var i min hand. Fick spurta i mål med vetskap om medalj. Så himla grymt. Skoj hade jag hela vägen.

ganska nöjd...

fortfarande nöjd och dessutom duschad (ajemen! här går skam på torra land som vi säger i närke)

Här finns resultat och gps! Och när #GP inte nämner att SM går i Göteborg och inte heller bryr sig om göteborgsmedaljer presenteras här "nyhetsflödet": SAIK-sidan , opartisk familjemedldem 1 och  opartisk familjemedlem 2 

Ätit glass och fortsätter fira detta guldsmakande brons med mera dans!

na na na na na na na na bronze there, how many bronze there?? 

PS. Tack till mor o far för att ni "hanterar" min nervositet på bästa sätt. Det är extremt uppskattat.