Summer moved on (känsliga tittare varnas!)

Sirap i hela systemet. Va hände med sommarn? Där skulle slickas sår och kommas igen och tränas uta bara hlvete. Kanske såren tog för lång tid att läka? Så när den där alltid så fantastiska 5dagars veckan kom så var förberedelsen inte lika fantastisk och man trodde man kunde springa mot världselit på rutin. Det gick inte, det går inte, när ens lägsta nivå i löpning är just.. låg. Efter en rent ut sagt slitig 5dagars vecka med några få ljuspunkter (och då menar jag angående orienteringen - allt annat var underbart) var tanken att träna bra och möta SM-veckorna med nyvunnen energi. Började med att i ensam majestät provlöpa Euromeeting-banan i hällregn och åska. Jag kände mig som kingen och löpte av bara farten ett till pass på kvällen. Efteråt, övertrött sittandes på sängen, spillde jag en kopp skållhet te i knäet, rakt på könet, slet av mig löpartightsen men brännskadan var ett faktum, fick åka till akuten och genomlevde några helvetestimmar jag inte önskar någon. Hade ändå tur och fick det ”värre” såret på insidan av låret. Träningen blev inställd för en vecka framåt då det ej gick att löpa med/blöta ner såret.

ajfan

det närmsta jag kom Åreskutan

regnbågen förföljde oss i fjällen

Deppade nästan ihop då jag och Kristin skulle hänga i fjällvärlden och jag sett fram emot långpass-mania. Intalade mig dock att ”du får åka hit någon annan gång” och det ösregnade ändå konstant i Duved. Vi fikade och blev överjvliga på Pandemia expansion istället. Fick en liten piece of heaven sista kvällen när jag äntligen kunde springa med såret, solen kom fram och vi joggade en slinga från ett regnbågsfärgat Storulvån. Kom hem gladare i hågen och skulle precis dra iväg på VM-läger i Strömstad när jag upptäckte Borrelia-ringen på mitt ben. Hade haft en fästing på 5dagars men sen inte lagt märke till benet på ett tag (var väl rätt fokuserad på brännskadan helt enkelt) och fick sonika gå raka vägen till vårdcentralen. Genomförde sedan ett VM-läger med penicillin + PMS i kroppen = ingen superupplevelse, men lägret va fint och jag fick välta med kajak. Sen gick jag dock med järnkeps tills jag fick gå av penicillinkuren. Lagom till nästa VM-läger; i Skottland. På väg dit hann jag och finaste gänget gå på Wicked OCH Kate Bush i London. Hade jag kunnat stanna i en sång hade jag gjort det. Fet-turistade i 1,5 dygn och brände av ett legendariskt sprintintervallpass i Kensington gardens med Helena. Vi fortsatte sen till undersköna Edingburgh med där vi plockade upp Jossan, hann springa på lite hed och nästan råka få springa EUOCs Alc-O. På själva lägret var jag fortsatt opigg men lyckades iaf kräma ur mig en bra stafetträning där jag pallade att kämpa mot mjölksyran. Bra bra tänkte jag – vila på detta och sen kommer det släppa! Vilade och deppade över att rasse-sverige bekände färg på valdagen, men firade också att feministcrewet är 180 000 starka.

livets!!!

vi har varit på turné...

fin kontrollplock i skottland med något mindre ormbunkar

Pentland Hills

SM helgerna blev tyvärr en kamp mot syra i en terräng där man ska kunna flyta. Jag orienterade helt ok men det fanns ingen energi i kroppen, benen tog slut och jag såg mina medtävlare trycka ifrån upp på småknallar medan jag fick ta extra steg för att inte gå mig helt stum. Min stora favorittävling; SM medelfinal var en ren plåga, jag pallade att löpa på de 3 första kontrollerna, sen gick snöret. Så fort banan vände uppåt, och det va ändå en beskedlig stigning för oss göteborgare, fanns inget i benen. På varvningen skämdes jag nästan. Kände mig så otroligt långsam. Det värsta var att det inte kändes kul alls att orientera – tros fantastisk terräning och bra bana. Jag fick bara slita. På söndagens stafett var det plötsligt lite bättre. Jag hade fortfarande tufft i backarna men kunde omsätta syran på de längre sträckorna. Blev försiktigt positiv och började se fram emot värlsdcupsavslutningen. SM: GPS lång medel

(Stilstudie i nuvarande fys-läge. Foto: Lars Rönnols)

(Jag tog natttåget Köpenhamn-Basel till världscupen, för att på något sätt börja försöka på riktigt dra ner på flygresor, inte bara prata om det. Det hela gick utmärkt och jag kan rekommendera turen se DB.)

Och så i lördags så kände jag mig sååå pigg på uppvärmet att jag trodde på en ny vår. Sprintade iväg  med bra fokus på banans kluriga inledning. Tog det lugnt när jag var lite snett och stannande på nåt ställe för att ta rätt stigar och bara var helt grym. Sen kom långsträckan och kanske kanske kan jag ha varit väl optimistisk angående min form… Jag köttade över berget för att ta den övre vägen runt och få kontrollen uppifrån. När vägen börjar luta uppför känner jag hur benen bara stumnar. Jag står still (nä det gör jag inte men känslan var så). Blir otroligt trött nästan direkt och gör nybörjarmisstag; läser att jag är på den nedre vägen istället för den jag är på. Således förstår jag intet när delningen aldrig kommer, följer istället med vägen ända tills den börjar svänga tillbaka och förstår då mitt misstag. Rätar till det men alldeles försent och tiden har gått. Tyvärr har benen lackat totalt och nästkommande uppförsträcka känns fruktansvärd. Tappar attack-känslan jag sprang ut med. Orienterar hyggligt in i mål med är oerhört besviken på kroppen. Den duger inte. Jobbar hårt på att bara fokusera på loppets inledning som var mycket bra.

röd pil = där jag sprang, grön pil = där jag borde genat, gul pil = där jag plötsligt fick för mig att jag var

Jag är ändå pigg i övrigt och har inte gett upp sprinten som jag förstår blir teknisk. Tyvärr känns det redan från startpunkten dåligt trots det enorma publikstödet, jag kommer ut fel från början , känner mig trött, tittar i backen, svänger en gränd för tidigt och den bommen man absolut inte har råd med är redan i ryggsäcken, jag plågar mig, försöker hålla huvet uppe men efter varvningen vill jag bara gå hem. Jag kommer inte framåt, finns inget i benen. I mål känner jag mig typ sämst i världen, en skam för landslaget och vill helst gömma mig någonstans, strykas från resultatet, hellre diskvalificierad än så uppenbart långsam. 

att göra en fällkniv i Schweiz

Jag vet att det inte är hela världen, jag vet att det bara behövs distans och distans och fart. Och när man tittar på träningsbakgrunden är den inte optimal direkt. Men jag har brottats med detta i en hel karriär. Att inte ha benen när jag behöver dem. Orientera kan jag uppenbart. Kvalitén på den varierar klart med fysisk status men den är så mycket mer lätthanterlig för mig. Kroppen däremot framstår som en gåta. Den varierar med för många faktorer inblandade; träning, vila, mat, sömn, hormoner (yey!), stress. Och visst kan jag se samband (jag lovar - jag dokumenterar friskt) men lite för ofta förekommer avvikelser. Hoppas jag kan hitta nån röd tråd i vinter. Och visst finns det mer att träna uta bara hlvete på när det kommer till löpning. Är således inställd på ett hårt jobb framåt. Det finns nämligen inget roligare än att springa orientering när man bara kan springa orientering och inte ens behöver fundera på benen för de går av sig själva. Det skulle vara musikal dårå, men det blir dyrt och eventuellt träsmak i längden.

emellan landslagsuppdrag hänger jag och Kickan och tränar på att pluta avslappnat

!