Running Ethiopia epilogue

Jag bloggade aldrig om sista resan till Addis abeba november 2013 som jag halvt lovade här. Jag la inte upp bilderna från den undersköna Simien mountains vandringen eller från de absurda utknackade kyrkorna i Lalibela. Jag orkade inte fixa en Addis-löpguide. Och jag skrev aldrig om hur jag träffade övercharmiga Meron på bloggen. Hon som bodde på Kristins hus plåtskjulsbakgård, ropade "Maria come come" när jag sackade på Entotos sluttningar, lärde mig hur man dissar män på amarinja-slang, bjöd hem mig på bunna kurs (fika), hittade till de bästa te-ställena efter avslutad löpning och fixade mitt hår lagom till hemresan. Jag tänkte och skrev i min anteckningsbok men fick inte fram något som gjorde upplevelsen rättvisa. Det låter alltid bättre i mitt huvudet.

Jag åkte hem, Kristin flyttade hem och jag visste att jag nog inte skulle träffa Meron igen. Att språkbarriären mellan oss är för stor för att kunna upprätthålla ett kontinuerligt FB-samtal. Känner mig ledsen varje gång jag tänker på det. Och att jag inte kan bjuda tillbaka Meron på mitt löpsällskap i Sveriges något flackare landskap, bjuda på fika, lära ut alla mina bästa dissa-män-på-svenska-tips och bara hänga ut liksom. Vi hade så uppenbart hängt om vi bott på samma ställe. Så lämnade jag kvar lite av hjärtat där liggandes på Entotos torra gräsängar skrattandes bredvid Meron i morgonljuset när en va färdiglöpt, för jag har svårt att skriva detta utan att gråta. Eller rättare sagt, det blir alltid gråt.

Så därför dröjde detta inlägg tills idag. För i fredags hände nåt märkligt och fantastiskt roligt som triggade det hela. Yannis (som du kunde läsa om här running ethiopia part2) som var min första slumpartade löpkontakt i Ethiopien och som guidade mig förnämligt i Addis är i Sverige för att stanna. En lång historia som här kommer göras kort. Kan bara konstatera att denna världsända är en fin människa rikare och får kanske på köpet en löp-/OL-talang och jag hjälp med amharinjan på FB? Och förhoppningsvis får jag möjligheten (när hälen vill..) att ge tillbaka lite löprundor och men framförallt omtanke till åtminstone en av de medmänniskor som hjälp mig när jag varit på bortaplan.Tack livet!

Reunion i SoFo! Who would've thought?

Så nu när jag skrivit av mig så följer lite Ethiopien bilder från november 2013 som aldrig publicerades feat Meron, Kristin och Elinor:

After run

Längsta Entotopasset - för dig som vill ha löpguide i AA -maila!

Jag och Meron, troligen efter bunna!

Simien mountains vandringen...

Inte såå tråkit

Fint resesällskap

tja..

..va säger man liksom

da boss!

bättre att inte se stupet?

Mat-boss!

En av kyrkorna i Lalibela, OBS det är ca 14 meter ner till botten från kanten här..

den restaurangen...

ok.

Avskedsfrisering

När jag kom hem och förvandlades till Neneh Cherry

Har du läst ändå hit förtjänar du att få en häl-uppdatering; Ja, det går framåt, men också bakåt vissa dar. Kombinationen stå en hel dag och sen försöka löpa dagen efter funkar inte (läs 25manna-helg..) så det behöver jag inte testa igen på ett bra tag. Utan nu låta foten bli mindre sur och sen försiktigt testa löp igen. Jag jobbar på med rehabprogram varannan dag och nästan yoga varannan dag ping Hanna Palm!!! Jag har varit hos underbara Martin och Mattias på access rehab när jag änna va i sthlm och fått både nålar och övningar. Statusen är typ jag kan springa lite ibland. Ibland känns det inget, ibland gör det ont hela tiden, jag har en vänster vad som är sjukt svag på insidan, jag har en vänster insida som är sjukt irriterad, jag har ett pannben som vissa dagar är som florpapper men som every now and then is made of concrete. Typ så.

#rehabsommaren2015

8 veckor senare kan en konstatera att det alltid är roligast att löpa i skogen men att en får va glad att en kan träna sig trött. Foten läker sakta men säkert ihop till nåt förhoppningsvis bättre och mer användbart i framtiden. Har en förhoppning om att kunna löpa i skor igen framåt senhösten men tar det som det kommer. Här är en bildberättelse från #rehabsommaren2015 (tyvärr finns inget bildbevis på skierg intervallpasset jag och Lina genomförde för 2 veckor sedan men räkna in det i tanken)

hög i soffan strax efter op

"rodd" några dar senare

"gymmet" Ingatorp

vattenlöp Tjurholmen

spinn i Zinken

vattenlöp Kössö 

VM-cykling

sommarnatt U10

barfotalöp på friskis

uppföljare next generation på O-ringen

Till helgen väntar årets höjdare då jag o kärestan smäller av en vegankryssning i Zinkgruvan. Ja du hörde rätt! Och denna redan beryktade händelsen kommer efteråt omtalas i folkmun så till den milda grad att när du besöker trakten om sisådär 100 år så kommer fabler om överflödet av glaserad tempeh och kryssarens storstilade avgång överskölja dig - men vad som är sant? Det vet bara vi som var där.

Guldmärke 103!

Asså detta inlägg. Att få skriva det! Helt oväntat fick jag idag efter träningen emottaga Sveriges Skogsflickors Guldmärke nr 103. Till historien hör att jag förra året, när världens bästa Lina Strand fick priset, blev väldigt glad för hennes skull - för jag tycker om någon uppfyller kriterierna så är det hon, och samtidigt också väldigt avundsjuk för jag tänkte "det där är ett sånt pris som jag aldrig kommer få, jag är ju för dålig".
Anyway, detta verkar ju vara en plocka-ner-valda-sanningar-vecka...

här va den fina motiveringen

Jag är bara oerhört stolt och tacksam för detta. Såklart för mina idrottsprestationer men allra mest för det senare i motiveringen. Det är inte alltid en dans på rosor att säga vad en tycker, att driva frågor en finner viktiga. Ganska ofta känner jag mig som just det där svarta fåret (japp cerna ovce), den där jobbiga som måste ifrågasätta damernas icke-existerande natt+långa distanser, flygresor till träningsläger, bögskämtsnormen, det segregerade OL-klasssamhället und so weiter ... I alla fall så ser jag detta lilla guldmärke som ett bevis på att nästan alltid är värt att ta diskussionen. Tack Skogsflickorna! Ni gjorde min dag och de närmaste rehab-månaderna så mycket mer peppade. Ge er till känna när ni ser mig så utlovar jag kramar! Dessutom verkar ni känna mig för va skickades med diplomet om inte en .....

men gulle!!!

 KARTA!! Där rikstalhuldran Mary ritat in sitt hus! Asså jag älskar detta!! Kontroll 6 ser ju magisk ut - en perfekt glänta med sjöutsikt. Mary ladda pannkakslaggen och kaffebryggaren - en vet aldrig när jag kommer förbi Edane!

inte såå onöjd

Fördomar

1sträckslöparn'

Många fördomar man har om sig själv - eller kanske "valda sanningar" som det så populärt kallas nuförtin - är ju faktiskt hittepå. Så här i OL-karriärens mittpunkt (??!!) kan en i alla fall konstatera att "jag är ingen sprinter" krossades 2009 och "jag är ingen 1a sträckslöpare" kom på skam 2015. För efter denna vårens 10mila och Venla-kavle får jag helt enkelt kapitulera, jag är nog en 1a sträckslöpare ändå. Eller kanske helt enkelt en stafettlöpare. Oavsett sträcka. Jag tycker det är så fantastiskt kul så varje gång, trots (eller kanske tackvare?) nervositets-peak-of-the-year, så går det ändå i skalan "ok till mycket bra". Tror det beror på peppen - för den är total i SAIK. Så även om jag nu fick ankra den sträckan jag trodde jag gillade minst så va det skitsköj, terrängen underbar och lugnet i mig totalt. Även på långsträckan där folk rusade lät jag mig inte stressas utan plockade in täten upp mot k5. När jag gick över höjden sista gaffeln svajade jag dock lite på k10 (såg inte kärret alls) och k11 (misstog punkthöjderna för att va framme) men styrde upp det som vi kommit överens om med kartstopp och "bara" 1.30 försvann.

Klart att det hade varit fint att löpa in i absoluta täten men känslan i mål var ändå grym och det hela ett något sagolikt sätt att avsluta tävlingssäsongen 2015. Kroppen och huvudet kom i form de 3 sista veckorna trots "olycksfall i arbetet" från landslagets sida. Efteråt blev jag lite vemodig och beslöt mig för att inte löpa nån nattsträcka/omstart, energin var slut. Jag hoppas nu innerligt att min fotoperation går som önskat för det här stafett-laget vi har är för jvla bra asså ... vi lyckades inte med knuten på säcken riktigt i år men det finns flinka händer även åren framöver.

me and my crew

Här finns GPS från hela loppet och har skrivit klubbens nyhet om Venla 2015 här.

I övrigt: ja jag gillar också karaoke så tack Centrum och Märta som gjorde att min energikurva vände uppåt på båtresan.

Operation på g

Har fått en tid för "extreme heel makeover" den 22e juni. Låt oss hoppas på en regnig vecka 26 så kan man sitta hemma och med gott samvete kolla alla återstående matcher på fotbolls-VM innan rehabmarathon drar igång. Anekdot: senast jag opererade häl (2010) gjorde jag det på Orthocenter samtidigt som Caroline Seger, hoppas se henne enbart på tv denna gång.

kom tillbaka mjuk och mossgrön please

Således blir det ändå Venla för mig och hoppas trots smärtor lite överallt numer att kroppen skall fortsätta samarbeta under tävlingslopp - SAIK har nämligen ett sjukt bra lag och framförallt roligast.
Innan detta ska jag försöka dra ihop lag coacha fram klubbisarna till att bli Göteborgs första inofficiella distriktmästare i sprintstafett. Ja det låter det!

vägval

petad...

..eller "somliga löpare är givna i truppen tack vare tidigare internationella meriter"

Sen 2008 har jag försökt slå mig in i landslaget på olika sätt. I början fick jag oftast nobben för att jag var "för gammal" enligt dåvarande ledningens syn på saken. Sen har det med ledarbyte ändrats en del och nästan uteslutande handlat om att ha internationella resultat. Så tillslut blev jag så bra att jag 2014-2015 levererat internationella resultat. Och trodde i min enfald att de skulle fortsätta gälla. Kan väl känna lite såhär - aldrig förr har en pallplats på världscupen varit så lite värd. Och i och med att den inte räcker till för att va bland de 8 i Sverige som löper om en VM-medel-plats kan man nog räkna bort den helt i framtiden. Det som jag fick ut av Tasmanien rent OL-karriärsmässigt var alltså enbart en skadad fot. En skadad fot som fått min vårsäsong att bli alltför svängig för en kropp som behöver löpkontinuitet för form. Kände ändå i fredags att det fanns nåt där, att löpningen var på intågande för medeldistans. Sen va det ju synd att jag och kartritaren tycker väldigt olika, men lika synd att jag inte hunnit springa till mig en trygghet med tekniken, troligen pga för få OL-pass med nya dåliga kompasser som satt griller i mitt huvud. Nu trodde jag ändå att jag hade mina fina resultat med mig, så det för en gångs skull va ok, men jag är inte "somliga". Jag var alltså den enda som var med i truppen till Tasmanien som lyckades springa mig ur truppen

Ja, jag låter bitter och det är jag också, men framförallt ledsen för att jag i naivitet uppenbarligen missförstått spelreglerna. Jag har inget emot observationstävlingar - det är och förblir en av de ytterst få chanserna för folk utanför landslaget att slå sig in - and believe me I've been there - det är bara det att de nästan aldrig vägt tyngst för uttagning i slutändan. .

Nu väntar en fot-operation, rehab-sommar och därav en osäker OL-framtid. Pga foten. Motivation att löpa orientering har jag, men ork att bli petad (vilket statistiskt sett för mig är en stor risk) - vet ej.

Här brukar komma käcka passningarna från landslagsledare samt andra überlöpare som oftast låter "det är bara att knyta näven och komma igen". De kommer oftast från personer som inte har en aning om hur det är att bli petad 1-4 ggr per år.

Så för dig som läser denna blogg och på nåt sätt vill erbjuda support - skippa den meningen åtminstone en månad framöver - och sällskapa mig istället på ett rehabpass i sommar.

ps. Jossan jag är verkligen glad för din skull, så värd. ds