hur blev det orientering?

jag o crilla i finaste rosa outfit

jag o finaste rosa begagnade skidorna

har hunnit tänka ganska mycket denna vinter. har ju liksom för första gången på många år varit hemma på helgerna (alltså inte hetsat runt på barmarksletande), hängt på gymmet men också mycket i skidspåret. jag tror att det - trots att träningsmotivationen svajat - ändå varit ganska bra med lite miljöombyte för kroppen. dock är den största grejen den här vintern längdskidorna. jag tycker det är så fruktansvärt kul. bådee klassiskt och skejt.

när jag växte upp var längdskidor nåt man gick på tur med, stannade och fikade (vilket jag iofs gillade myyycket). "att åka skidor" betydde i vår familj att åka alpint (det gör det fortfarande i min värld). jag var alpinist, dog av nervositet i tv-soffan när Wiberg åkte slalom och trodde nog mycket på en egen utförskarriär (ungefär tills jag ramlade i banan och grenslade en käpp glidandes baklänges nedför pisten -inte skönt). vilket fall som helst så innebar aldrig längdskidor=träning för mig. när jag kom till ol-gymnasiet i eksjö var det en annan femma - då skulle det åkas på längdskidsläger. jag hatade det. jag tog med mina utförsskidor och åkte slalom när vi tränade vid alpina anläggningar. jag fattade inte va grejen va med längd. jag hade alltid bakhalt och inget glid. slet som ett djur och kom sist på alla träningar. det var bara såå hemskt. jag förstod nog att det va en materialsport - men insåg inte betydelsen av rätt skidor - och framförallt spann. ja hade inget spann på mina skidor alls. och ingen i min familj visste ju heller - vi brukade ju bara lufsa runt i kilsbergen. glid behövdes ju i pisten och att preparera stålkanter är de grymma på.

fika back in the days

så blev jag lite äldre och fick jag nys om att detta med spann kanske var problemet. så jag önskade mig nya skidor. julen 2006 gick jag och mina bästa sponsorer till lindells i örebro och provade ut ett helt nytt skidkit. i lofsdalen feb-07 testade jag det på spåret. då fattade jag grejen.

känslan den gnistrande kvällen i elljusspåret - trycka ifrån och ha fäste och sen glida utför - kommer jag aldrig glömma. detta kanske låter som jag är "liiiite sen" för de flesta OLare som totalnördat på längd sen barnsben - men för mig var det hur stort som helst. efter det kom ett par magra vintrar och det blev inte mycket åkt. så kom hösten 2009 och frågan från helena j om jag ville va med i ett lag på vasastafetten. "om man får vara dålig så är jag med". det fick man. men jag är dålig på att känna mig dålig så den vintern började jag inleda min längdträningskarriär på riktigt - för att inte dra ner laget för mycket på stafetten. jag tränade rätt mycket skidor och fick på begäran köra den kortaste sträckan. detta va en av de största morötterna nånsin för mig. jag blev så himla taggad av att veta att jag var liksom det svagaste kortet och behövde höja mig - och att jag i princip bara kunde bli himla mycket bättre - och dessutom skulle tävla i världens trevligaste lag. på tävlingen gick jag såklart ut alldeles för hårt =). skulle hänga på nån 15-årig tjej. tänkte att hon säkert höll rätt tempo = icke! slet mig sen runt de 9 km på 36 min med konstant mjölksyra men va sviiinnöjd och har nog aldrig varit så slut i hela kroppen. det var en fantastisk upplevelse med solsken och vinter och bästa lagen (swedish beauties - jag önskar att vi tävlade för samma "klubb" oftare).

anyway - då jag gick in i denna vinter med en operead fot skulle det passa bra med en del längd i år också. och då vinter har varit sagolik har möjligheterna varit stora till åkning i gbg-trakten och hemhemma. sagt och gjort. har flängt runt med längdskidorna på tåg och på fältjobbsresor och bussat till landvetter. kört på skare offpist i åkullas bokskogar - vilket måste klassas som en av de coolaste grejerna ever. till och med åkt en tävling och funderat allvarligt på skejtvasan (kanske nästa år).

så idag - mars, +2C, solsken, mossar på kilsbergen, bara så himla underbart liksom - tanke: om jag hade börjat nörda runt redan som barn på dessa madshus - hade jag blivit längdskidåkare istället för OLare? på förmiddan blev jag inblandad i en backspurtuppgörelse - och jag njöt varje sekund av den smärtan (se video). så kanske det. men det är nog snarare så att jag hade nog kunna snöa (hehe..) in på vad som helst med natur+tävlingsmoment.

orientering är uppenbarligen mitt livs kärlek. och fortfarande slår inget längdpass ett lössnöåk. men när det gäller manchester så är jag numera beredd att säga att jag inte gör skillnad på pist och pist. och samma sak gäller här - om man inte ramlar har man inte satsat tillräckligt.

backspurt i kilsbergen 5 mars jonheaug vs mariat - dött lopp?