den kan ju va tråkig och bitter och tråkig.. eller alldeles. alldeles. underbar.
för 11 månader sen la jag mig på operationsbordet och blev lite brosk och en slemsäck fattigare. med en inpacketerad fot gick jag på eriks 30årsfest 2 dagar senare. dansade på ett ben och drömde om våren. en tuff vinter följde. men nånting hände i mig. jag tänkte på allt som varit. all orientering jag fått springa. i granskog som rispar armar. i galna raviner med livet som insats. på fjäll med milsvidd utsikt. på tallhed så det känns som man flyger. på plottriga finskurna hällmarker. alla läger jag varit på. alla fantastiska människor jag får umgås med mellan orienteringsextaspassen. det sjönk in och på vårvvintern infann sig en känsla av sån stooor tacksamhet till livet. jag har det så himla bra. med det i sig växte tålamodet med foten. jag tänker inte förneka att det va en del jobbiga veckor och det har alla mina fina vänner och familj också fått höra om och om igen över telefon eller skype eller live... (tack för att ni är så göttiga och står ut! jag hoppas jag kompenserar er däremellan.) och det är fortfarande inte kul att springa wetwest. men shit va jag har växt i inuti av detta. jag har t o m fått lite distans till skavanker. det gör liksom ont ibland på ställen. men det går oftast över om jag använder lite smartness.
anyway. för att komma till saken. det har fått ta tid att komma tillbaka på banan. åren var frustrerad. fanns ingen form. ingen grund löpstyrka att stå på - helt naturligt efter omständigheterna. men ändå jobbigt. kände vid euromeeting i juni att nåt började hända. men på 5dagars var det 3 tunga långdistanser och jag räckte inte till. klarade av medel bra men nätt och jämnt. det som var utropstecknet var "ingen smärta". vilket jag tog med mig in i augustiträningen. hängde framför vm-sändningarna och längtade till att själv få springa stora mästerskap. åkte till balkan för att få inspiration. det fick jag. sannerligen. men kom hem sliten efter ett tufft sista dygn med 35C och två tuffa träningspass. blev sängliggandes tis-ons och bara höll tummarna för att få starta överhuvudtaget på lång-sm.
onsdag em kände jag mig helt plötsligt mycket bättre. och så fick jag dessutom besök av min favorit. och lugnet la sig över mig. åt tårta.
sprang igenom kvalet. fick lite dåliga stråk på långsträckan och några inte helt klockrena/passiva kontrolltagningar men överlag otroligt stabilt. åkte hem och åt tårta.
final. helena förklarade vad som faktiskt hände i "winter's bone" på väg till start. det kändes bra. jag hade funderat på det sen flygresan hem från indien då det va dåligt ljud i hörlurar och inga subtitles. värmde upp. kändes segt. startade. kändes väääldigt jobbigt. inget tryck. knackiga vägval. på väg till 4an hann jag tänka - ska det kännas så här kommer det ju ta sjukt lång tid. sen hände nåt. jag spikade iaf 4an. och då började det komma krypande inspiration och lust. jag tänkte det är ju att orientera HELA vägen. då blir det ett bra lopp. tog 5-7 fint. såg billan komma i ögonvrån och tänkte. om hon springer vänster på långsträckan så ska jag inte va så tjurig som jag brukar va - att prompt ta ett annat vägval bara för att göra mitt egna - utan faktiskt utnyttja sällskapet. det funkade fint. vi verkade ha samma vänstersvängstanke. kände hur jag växte ännu mer mentalt. jag orkade ju faktiskt detta och även när jag släppte henne för attt köra egna stråk så kom jag ifatt. hade allt under kontroll ner till varvningen (där jag utan metalldobbar hann med att göra en rejäl vurpa på trätrallen.. hoppades att ingen skulle se mig men ack...). sprang ut höger på andra slingen - antagligen inte det bästa vägvalet men nu hade jag blivit ett mentalt ol-monster. jag gick bestämt uppför den branta backen och såg billan försvinna bort åt höger - men jag hade stenkoll. fick min lilla brant som jag skulle. fortsatte upp till nästa. nu gjorde det ont i kroppen. men jag tänkte bara på kartan. höll nästan andan när jag tog 18e. bara en svår kontroll kvar. försökte springa på utför men jag var så trött. så med en lite skev och trött kompassriktning blev det rakt igenom kärret mot vägen, vilket sög musten ur mig, uppför den sista knallen pustade jag ljudligt. sen bara att släppa på ner mot mål. jag gjorde nog ingen mäktig spurt. men det va liksom skit samma. jag fick lägga mig efter mållinjen och bara vara så himla nöjd.
eva snuvade mig på bronset. det unnar jag jag henne verkligen. jag är världens nöjdaste 4a.
åkte hem och åt tårta med min favorit. bra helg.
kul läsning. Vi unnar dig framgång efter allt slit. Var imponerad när du cyklade damcykel till jerikotunneln, sprang bra och cykla hem.
SvaraRaderaDu är grym ;)
SvaraRadera/Kristin J
Grattis till fjärdeplatsen!
SvaraRaderaMin vinter såg nästan likadan ut som din, dock med en annan skada. När jag fick reda på att det inte skulle bli någon löpning för mig på ett bra tag så grät jag nästan hela dagen ut och deppade länge.
Idag var jag hos en sjukgymnast med en ny skada och fick samma besked som förra året: ingen löpning. Om jag inte hade läst just detta inlägget innan jag åkte dit hade jag troligtvis legat och gråtit nu också. Men nu är känslan annorlunda.
Jag är glad för att jag över huvud taget har kunnat springa den här säsongen och nu är jag även laddad för en grundträningsperiod med mycket alternativ träning. Jag ska ha så roligt jag kan och tänka på hur bra jag har det.
Tacka för att du är så bra och smart!