inte ens nära

vaknade med mens. tog en tablett. tänkte inte låta mig påverkas. inledde offensivt men tog ett riktigt rötet vägval till k2. fatta inte var jag var - blev ett rejält parallellfel. men lång bana kvar. det gick ungefär till kontroll 3. sen vände banan uppåt och all ork bara rann ur mig. sen blev resten av loppet en kamp mot kroppen.  känslan av att stå still när man har 1km sikt. mjölksyra i en till synes fånig backe. enda gången jag kände mig lite piggare var efter dragit en gel vid k9. tyvärr hände detta sen:

det går inte att förklara bort med nåt alls. jag försökte åtminstone. det går ju att ta med sig. men nu vill jag gråta en stund först. ridå!