thelongdistancerunner: Etiopien har världens bästa löpare...

... och kanske världens sämsta internet. Därav den myycket försenade blogguppdateringen som nu kommer direkt från köket i Göteborg istället.

3 veckor har gått sen jag och Lina flydde vintern och landade på 2700 m, Yaya village, 25 min med taxi norr om Addis Abeba, vid foten av Entoto mountain. Jag var fortfarande krasslig när jag kom fram och spenderade de första dagarna nojandes över näshåla, hals och puls (som var skyhög över normalt). Lina däremot gick direkt in i etipian-running-mode och avverkade morgonpassen innan frukost för att sen dödsplugga till det var dags för em-passet (jag tittade mest på dåliga amerikanska filmer... proffslivet...). Av de andra löparna (bla qatars landslag.. se våran "polare" Balla löpa semi-final 2 på 800 m i somras, deras tjötiga men trevliga coach var för övrigt Abdi Bile bl a världsmästare på 1500 m 1987) på hotellet fick vi veta att det var i "the forest" de flesta löpte för att sen komma ut på ett stort fält. Denna "forest" var i orienterarögon ingen gigantisk sak utan ett slags busk-skogsområde som löptes igenom på en kvart. Men här löpte folk från hotellet blandat med en uppsjö av inhemska löpare varje morgon fram och tillbaka bland buskarna. Ute på fältet var det ännu fler samt ett gäng packåsnor som kom studsande likt tecknade över det blekgula gräset. Jag kan bara tala för mig själv men min känsla de första dagarna, förutom den fysiska instabiliteten, var även att en viss rädhågsenhet låg över mig. Som det kan göra när man inte känner till ett land, dess natur och människor och man vanliga fall bara löper ut lite hursomhelst.

"forest" enligt vissa

Utsikten från hotellområdet skvallrade i alla fall om att det fanns mer löpytan än bara "the forest" så några dar senare gav vi oss iväg upp på ett berg. Underlaget var fast och fint överallt och det fanns inga stängsel eller avspärrningar som hindrade. Vi löpte 30 minuter uppför, hejade på en herde och tittade ut över landskapet. Så väldigt fint överallt och tillsynes obegränsade möjligheter att löpa (vilket också bekräftades i o m resans gång). Glada i hågen löpte vi utför och hemåt. Efter en "busk-skog" tyckte jag vänster och Lina höger. Det blev höger. Vi kom fel och det blev mörkt (vi hade inga lampor). Här va jag inte så kaxig (kan bekräftas av L.Bäckström). Mest på grund av att mina fotleder är en svag länk men också känslan av att inte veta vilka djur som finns i skogen. Lina var dock så oerhört lugn och hem kom vi utan problem. Sen fick vi bekräftat att det finns hyenor i skogen, de är dock bara uppe nattetid, jag hörde dem yla. Men efter denna utflykt så liksom släppte jag min oro och omfamnade den etiopiska naturen. Djur som jag har stött på dessa veckor: 2 apor, en hare, en hjort, 4 vildsvin, en mygga och många stora fåglar (främst inne i AA som verkar vara nåt slags rovfågels-hangout). Alltså lugnt och skönt på orm-fronten och då är jag mer än nöjd.

forest enligt oss

Lina är skitsnabb i drömskog!

Va det gäller människorna så är etiopier uppenbart vana vid löpare -vilket alltid underlättar- och de flesta hälsade glatt på oss när vi sprang förbi. Ganska många kids har löpt ikapp (och om) oss och pricken över i:et bestod av en typ 13årig brud som slog löp-följe med mig iklädd läderjacka, kjol och flipflops.. får bjuda på det liksom. Sen är många människor fattiga här, barn och vuxna som vill ha "one birr, one birr" (etiopisk valuta) och även om det för mig inte kom som en chock-upplevelse denna gång (som i Delhi 2005) så är det en känsla att hantera över en sådan här resa och att ta med sig hem. En jobbig känsla - men en som berikar mig och jag inte vill vara utan. Vi såg många kvinnor som arbetar som fuel wood carriers - vilket innebär att bära otroligt stora packen av trädstammar på ryggen nedför Entoto mountain. Först tänkte vi lite naivt att "jaja det där ser sjukt jobbigt ut men de har åtminstone en inkomst", sen fick reda på att detta var ett slavarbete. Sådär.

Svårt att ta upp tråden här igen.

Men vecka 2 så kom i alla fall Kristin och vi flyttade från vår lyxtillvaro med skog, gym och helpension in till Entoto guest house i norra Addis Abeba. Detta är ett före detta svenskägt missionsställe av något slag som idag drivs av etiopiska evangeliska missionskyrkan. Mysiga gamla tegelbyggnader i vandrarhemsstandard och fin lummig innergård och extremt billigt. Som sagt lite lägre standard men helt ok. Kristin började sitt jobb på UN Women och blev magsjuk 3 gånger första veckan. Mindre kul, men hon är ju made of steel och gick till arbetet ändå. Jag och Lina tränade nu uppe på Entoto mountain (2900 m ö h) då minibussar (taxis) gick hela vägen upp på gatan utanför. Resan upp tog typ 20-25 min och kostade 3 svenska kronor. Överkomligt. Terrängen ja... se bilder =).

Kuriosa (eller snarare storhetsvansinne): Uppe på berget, på en stor äng, med grymmaste utsikten nära avstigningsplatsen Maryam church fanns ett stort monument men med låsta grindar. "Va är detta mitt i skogen liksom?" undrade jag och fick svar av en taxichaufför som på fullaste allvar sa "It's a monument over 9-11" och jag bara "What?", och han "built by the american embassy" som att det var det naturligaste i världen... ja va ska man säga...

Entoto guest house låg precis vid Shiromeda market så att gå ut och skaffa käk var inga problem. Föda vecka 2 bestod av: välling, mango, banan, avokado, ägg och Linas gräsdrink (hampa+mangojos).

När vi inte tränade så kollade vi bl a in vårt ursprung på National Museum (jag o Lucy lika som bär):

Och shoppade skor på fantastiska sole rebels:

Spelade givetvis Pandemia (men inte så mycket som man skulle kunna trott..)

Kollade in Sheratons bad - med en äkta "musse pigg på julafton-kuliss" (byggarbetsplats bakom)

Jag och Lina gjorde och så en distansdagsutflykt - tanken var att komma upp på mount Menagesha men då vi var kart-lösa gick vi på Lonely planet rekommendationer och hamnade alltsör långt ut i bushen. Fick börja dagen med att löpa slättförs i en timma för att en komma till bergets fot. Så vi nådde aldrig toppen - det får bli i oktober (och nu har jag skaffat kartor på Etiopian mapping agency - så här ska rekas!!) - men foick ändå ett fint fint pass som bara ytterligare underströk de fantastiska löpmöjligheterna i detta land.

next time ända upp.....

Lina åkte hem och Kristin hittade en lägenhet i Addis lite finare kvarter så vi flyttade dit min sista vecka. Åkte fortfarande till Entoto och tränade grymma pass men hängde också på Dibabas gamla gym "golden gym" bakom Meskal square. Fick bättre överblick av Addis som stad, det man kan säga är att det byggs för fulla muggar och att det garanterat ser annorlunda ut om 5 år. Här finns en av de bästa indiska restauranger jag ätit på: "Jewel of India", massage för en spottstyver, sångglada högtidsfiranden, löpare kl 5 på morgonen och lagom temperatur. I'll be back in March!!! Lite Addis i bilder: