the long distance cold

Jag hade i bakhuvudet att om jag nån gång får ett litet barn så kommer det bli en stor utmaning milt sagt för mig som har svårt med sömnen. Min kropp har denna vinter fått bekänna färg. Om jag tyckte det va jobbigt att aldrig sova så har jag nu testat detta i kombination med 4 rätt jävliga förkylningar på 7 veckor. Hela julen var en dimma och sen fortsatte det med ett litet uppehåll. Mitt gullebarn har varit mycket friskare än jag så det helt klart min akilleshäl som träffats alternativt spräckts.
Nuddat den mentala botten ett antal gånger. Dramaqueenat känslan "lägga ner alltihopa" avseende träning. Läser om superföräldrar som Björgen och Hausken, pratar med Millegård som springer intervaller med ungen i vagnen och blir helt matt av att jag inte verkar klara något alls i jämförelse. Såklart är att jämföra sig med andra i detta läget kanske inte den bästa taktiken för ett glatt humör men en är ju bara människa mellan snytandet och hostandet. Fått förslag om att skaffa en annan hobby. Det är bara det att orienteringen inte är en hobby för mig. Den är fast.
Och skriver ändå detta dag 5 på senaste förkylningen. Då en kommit förbi totaltjvlamörkerdagarna och närmar sig självdistansen. När en framtidstänker "ja men vintern 2018 den va jvla kass men efter det har jag ju haft 10 år av superstaplar!". Det är la så att en inte är nöjd än, att en tänker att det ändå finns nåt kvar att kräma ur denna kropp. Att en inte bara kan luta sig tillbaka och börja knyppla (är det en "hobby"?). Varför kan en inte luta sig tillbaka och börja knyppla!!!! (ok det va inte realistiskt..)

To be continued..?!

Shit in the arm happened...

Sommarn gick, jag tappade den fina Tromsö-formen och slet mig runt 5dagars med sömnbrist men med siktet och tålamodet inställt på mitt huvudmål och höjdpunkt detta år: SM-veckan i Örebro. Framförallt såg jag långdistansen i Kilsbergen med TC i Klockhammar som en milstolpe. Jag håller hela Kilsbergsområdet extremt kärt, men tjatar troligen oftast om hur Tomasboda är den finaste platsen på jorden och hur kombinationen tufft+svårt peakar här i sluttningen nedanför. Har så många minnen från barndom med skogsutflykter, ungdomsår i KFUM med bl a läger i Kalltjärn (avlyst!!), och i vuxen ålder distanspass och skidåkning. Dessa berg sitter i hjärtat. Jag skulle äntligen få springa en riktig värdetävling här efter 10-15 års turnérande riket runt för att plocka elitserie/silva/swedish league poäng tvingat en om och om igen att avstå finaste Närkekvartetten/dubbeln.

once upon a time i bergen, med en annan pinne

Hösten kom alltför snabbt men jag fick lite träning emellanåt och när DM lång skulle avgöras i lördags så kändes det hyggligt bra. Guddehjälm var platsen för skådespelet och inte helt oväntat bjöds det på en otroligt teknisk förmiddag. 

"Tänk dubbla medeldistanser" och "hav tålamod" blev mitt mantra när jag såg kartan. Sagt och gjort så löpte/klättrade/sluggade jag mig runt banan på en bra sätt, gjorde några trötthetsmisstag till 12an och 17e där jag egentligen visste att jag inte var framme ännu men ändå stannade för tidigt. Oavsett var det med en mycket bra känsla jag kastade mig ner för branten från k19 och bara skulle bräska igenom slyn mot sista kontrollen när ...tjoff ... jag tar ett djupt steg, armen far upp och på vägen ner lyckas en pinne med osannolikt "bra träff" borra sig i armen precis ovan armvecket. För dom som känner mig vet ni.. för er andra - jag gillar inte saker under huden. Svimmar gärna av sprutor, har svårt att tvätta mina sår, nån kommentera i somras "varför har du inga tatueringar Maria?" - ja svaret ligger där för jag gillar estetiken i det generellt.

Anyway - jag tittade på min arm, konstaterade oväntat förnuftigt: det sprutar inte blod, jag behöver inte lägga kompression men det ligger en pinne under huden en bit in, jag springer med armen i högläge mot mål snabbast möjligt. Parallellt med detta hjärnarbete hade jag chock/panik och skrek rätt ut. Jag försökte ta en kompass mot mål men sprang ryckigt och skrikandes och höll på att missa TC helt då jag korsade en snitslad stig, stannade upp som i slowmotion och hörde dessutom i periferin några klubbkamrater ropa på mig, vände om mot sista kontrollen och sprang i mål. Kanske den konstigaste spurten nånsin då speakern ropar ut mig som segrare medan jag panikspringer med en arm i luften och vrålar rakt ut. 

Efterspelet: jag blev omhändertagen på TC, tur för mig var bästa Mia Jodal som sett mig likblek innan. Jag fick åka till Kungälvs lasarett, huden klippas upp, pinnen tas ut, spolas och sys. Äta antibiotika. Så i onsdags dök det upp en rodnad och i torsdags fick jag åka till Mia för att öppna upp det igen och tömma på var och få starkare antibiotika. Igår mådde jag illa hela dagen och kräktes på kvällen. Nu är det fredag och jag har varit på återbesök och ätit inte mycket, det ser generellt bra ut men är fortsatt lite irriterat där pinnen var som längst in. Har jag otur behövs det öppnas igen. Återbesök söndag.

Bildspel för okänsliga:

vidro...

aka tampong-pinnen

dieten nu

Så istället för att löpa och ens titta på SM ska jag nu spendera fredagen ensam i sängen. What to do?

Det kommer inte fler SM långdistans i Kilsbergen under min seniorkarriär. Så, jag håller hårt i glädjen att jag kunde löpa SM-distanserna i våras och får helt enkelt bryta ihop och hitta nya tävlingsmål. För dom finns ju där när en gråtit färdigt.

Midnattsolgaloppen

Sen jag klev på min s k "föräldraledighet" har tiden sprungit iväg och jag hattar mest runt mellan matlagning, blöjbyten och gångträningsassistent. Tur då att jag redan tidigt i våras (innan jag känt på tempot) bestämde mig för att jag och Jouni skulle dra iväg på sommarresa någonstans en kunde transportera sig kollektivt. Så jag pratade ihop lite vänner och så bokade vi nattåget till Tromsö för at deltaga i Midnattsolgaloppen. Jag ha aldrig varit i nordNorge innan men har klimatjobbat med tanken "det är lika fint som Nya Zeeland - därför behöver jag aldrig flyga till Nya Zeeland" och ville få detta bekräftat. Fick det dårå!
Skulle kunna härja lös här i metaforer och superlativ om fjäll, bäckar, panorama, drömorientering men kommer nöja mig med följande - ta tåget - kolla kartarkivet (länk till höger) - samt dela några bilder:

Trångt men mysigt

Tromsö

A room with a view

Utflykt till Sommaröy

Sommaröy - jo vi badade

OBS! Här börjar E8an! Hpl Oldervik?!

På hemvägen tog vi genvägen om Harstad!

10mila+UltraLång-SM

Hade tänkt skriva om 10mila men baksmällan var lång. Det va fantastiskt att äntligen få löpa i Göteborg, det borde vi göra oftare, men väntan på detta lopp har varit nästan för lång och nervös att jag lämnades översköljd av känslan "skönt att det är över". Så här med några dagars distans så är jag jättenöjd med mitt lopp och extremt glad att få springa med saikobtchs som inte bara är sjukt grymma stafettlöpare utan också så himla fina vänner. Det gör det lätt värt att göra jobbet. 

I övrigt ser det tyvärr "ljust" ut framöver för damerna, ska vi ha en "riktig" 10mila-kavle dvs en med nattsträckor, och inte bara en utan flera sådana, så behöver vi nog gå ihop samtliga elitklubbar och bojkotta "damkavlen". Va säger ni?

Oavsett så kommer få förändringar ske så länge 10milaföreningen har veto och består av folk (läs äldre manspersoner) som är helt ointresserade och aktivt jobbar mot av en sådan typ av kavle.

Anyway nu kör vi race-report från UltraLång-SM i Klunkhyttan

I den något decimerade men väl så entusiastiska D21-klassen fick en bekänna färg redan vid startpunkten då samtliga före mig vek av direkt in i skogen hack-i-häl på Tove. Jag hade klart och tydligt en annan gaffel och fortsatte ensam på stigen uppför backen. Hann tänka att “jaha nu är det 2,5h timma allena” innan jag hörde att det faktiskt var några som kom bakifrån. Jag tog i alla fall ett stadigt grepp om min egen OL och sprang först eller i front av min klunga hela första “korta” varvet. Ut på andra var det direkt bara jag, Anna Wehlin och Rebecka Lindberg kvar på vår gaffel och Anna verkade urstark så jag släppte henne omgående och fortsatte med mitt. Ut på långsträckan till 13e tyckte jag terrängen såg väldigt stenig ut och då jag redan känt av min form kontra andras I skogen bestämde mig fort att fräsa ner på vägen för att få lite andrum och lättlöpt en stund. R följde och spurtade om mig i uppförsbacken, jag bet ihop och fortsatte min stabila lunk (kolla gps här! vi drog ifrån jagande klungan!). Vid fjärilen såg jag Tove men kom 15sek för sent för att få häng ut på min 1a/hennes 2a, så de var ensamt igen i 20 min innan R och jag åter kom ihop. Nu började jag fundera på hur jag skulle re ut faktumet att jag sprang med en löpare som verkade ha piggare ben och att banan snart var slut. Jag skulle dock få chansen strax därefter då vi på sista långsträckan skulle passera genom ett grönområde för att komma ut till en stig. Det var riktigt risigt och svårt att hålla riktning och jag tänker “nu har vi löpt såpass länge att stigen måste komma, jag behöver hålla kurs åt vänster lite till”.... när jag ser R börja drifta åt höger. Nu gäller det. Jag tar några snabba steg ut genom grönområde, snubblar nästan ut på stigen, trycker på och ser till min glädje vätskekontrollen uppenbara sig. Drar en snabb vatten och springer på ut på vägen. Hör ingen annan löpare. Vågar inte titta bakåt. Nu är det bara att vara offensiv. Går på upp mot sista höjden men när jag stämplat kontrollen ser jag förvånande AW i ögonvrån. Ok, nu får en bita ihop... tuggar upp sista backen till 3e sista kontrollen men är upphunnen vid stämplingen. Bara utför kvar, lägger mig bakom och försöker få grepp om näst sista kontrollens svårighetsgrad. Tyvärr verkar den enklast och ta från stigen så jag hänger på, AW gör dock inget misstag. Jag tyvärr inte mycket att sätta emot när AW kastar sig 2 kurvor upp från stigen till branten och stämplar. Det blir ingen spurtduell idag. Jag orkar ändå hålla anständig fart in i mål och blir mer än gla' då jag hör att placeringen räcker till en SM-medalj i Kilsbergen. Såpass nöjd med OL och taktik! Drömmigt! 

Äkta sluggerbild by Lars Rönnnols

Lägg till bildtext

Kartor med gps från alles ---- se kartarkiv

Natt-SM i Östansjö

När jag var 14 år (1996) gick SM i Närke och jag minns att jag var ute och kollade på natten och medeln (Jonas Pilblad va kanske den häftigaste en visste om). I min moderklubb KFUM Örebro hade vi då en väldigt stor ungdoms/juniorsatsning och det var många äldre än mig som var superduktiga. Således var det sjukt häftigt att se de en tränade med ta JSM-medaljer och på hemmaplan dessutom. Kan ej räkna de gånger jag glott på syskonen Arlebos triumfbilder i klubbstugan i Karlslund. Sånt sätter sig. Sen dess har jag väntat på att SM skulle komma åter till Närke.

handpåläggning

Så det känns väldigt speciellt att få skriva att jag i fredags sluggade till mig en SM-medalj i just Närke. Sluggade? Jo, det fanns hela tiden med mig att det skulle bli ett väldigt svårt och tufft natt-sm. Längden ingav respekt och estimerad vinnartid såg kanske liiite för bra ut efter snöfallet veckan innan. Min taktik var helt enkelt att inte ge upp och inte sura oavsett. Sprang iväg strax efter 23 och drog snett direkt, hängde en herrjunior från startpunkten och fick inte ihop det gula. Rätade upp det längs sträckan men fick redan här en ganska dålig feeling för riktning och öppna områden. Men fortsatte med försök till bättre kompass ut på långsträcka, fattade nada ett tag men bara "fortsätt lita på kompassen" och spikade vägen jag planerat. Dock tog det mer tid än jag önskat - osäkerhet är en tidstjuv. Kolla gärna min gps på livelox - där kan en se oförklarliga svängar på strecket och missar så nära så nära kontroller. Hade jättesvårt att få ihop vegetationen, vitt blev grönt i min verklighet. Oavsett, fortsatte slugga och tappade inte fart. Sprang runt på sista långsträckan (som jag planerat i bilen upp - knäckte den banläggningen =) och gjorde en hygglig avslutning. Spurtade förvånad i mål som ledare men Helena Karlsson dök upp minuten senare med förkrossande bättre tid. Helt ärligt inte ett så bra lopp, ganska många bra sträckor, men också mycket osäkerhet och bommar. Faktum kvarstår; det är samma för alla och min taktik/tålamod/sluggande höll medaljklass OCH jag har fått ta en SM-medalj på min första hemmaplan. För mig är det stort och fint.

representing #gbgnightfoxes

Skulle vilja sända en shout-out till OK Tisarens Nina Hallor och Daniel Attås som visserligen lagt en något för lång bana men va fn gör det? Det är ju precis så här tufft och svårt det ska vara! Orientering hela vägen - TACK!

En ytterligare går till Ellinor Eriksson som så vänligt inte spurtade ifatt mig, det va nog sista gången =) Och det känns bra att det finns en KFUMare som kan föra arvet vidare och har potential att bli hur bra som helst.
Ser extremt mycket fram emot återstående 6 SM distanser där 3 går i Kilsbergen. Jamen 3 stycken!!! 

Hafva tålamod?

Så har en tagit sig igenom en helt ny vinter, som verkligen var helt ny. Mitt lilla barn är en liten ängel men med min veka sömnkompetens har att antal väckningar per natt pajat min sömnrytm helt. Har därför inte kunna undvika att vara sjuk mer än vanligt, mått ännu sämre under PMS, men också slarvat med järnet, tuggat tuggummi och druckit kaffe för att hålla mig pigg och därmed också pajat magen ett antal pass. Allt sen Jouni kom till världen har jag därför pass på pass fått kämpa mot en seghet i löpsteget, som jag visserligen känner igen i mitt liv, men som tidigare inte varit i närheten så frekvent som nu. En väldigt tuff mental utmaning uppe på allt annat nytt.

Tittar en på texten ovan så sitter jag väl redan svaret om min usla löparkropp men tyvärr känns den inte, upplysningens tillfredsställelse. Snarare känns tusentals signaler sveper som en vind, skogen skymmer träden varför ser jag ingenting?

(popmusik för klarsynthet?)

Frustrationen bliver total när jag hör nyblivna föräldrar (läs pappor) springa löptester på kanontider och andra casha in mammaeffekten.

Efter en lång karriär med ett ständigt sökande efter något slags hög-lägsta-nivå i en kropp full av hormoner som verkar leva sitt egna liv så borde jag inte blitt särskilt förvånad av att störd sömn+andra brister skulle eventuellt påverka mig negativt? Nope, men det jvliga i att ha varit i form är att en vet hur det känns att inte vara just det. Och då spelar det ingen roll hur många svar en har, en vill ändå ändra tillstånd nu nu nu. 

Dock är jag ju inte purung längre - så med hjälp av den (relativa) självdistans som jag under åren hamstrat i hjärnan (hjärtat är en annan femma) har jag lovat mig själv (och Harri, Lina, Therese+mfl) att havfa tålamod tålamod. Låta kroppen ställa sig tillrätta.

Dvs ignorera faktum att jag gjorde mitt sämsta löptest någonsin i tisdags, fesjoggade i tallhed i onsdags, gick på Uvens tävling igår i ca 80% av backarna och sänktes totalt av blåbärsriset i gbgterräng som i normala fall borde passa mig utmärkt. 

red all over the place

1-2-3-4-5-6-7 - processa verkligheten börjar nu!

Verkligheten = jag behöver:

Sova.

Äta järn, varje dag.

Dricka vatten, varje dag.

Titta på de pass under vintern som varit bra+ok. Igen och igen. Det finns ju några iaf.

Har en plan/några mål för i år där stafetter och SM ingår. Jag ska försöka genomföra de rakryggat (#gbg ;), och jag ska ge mig själv kramar. Jag är ingen übermensch, jag behöver mina grejer för att funka, men nu behöver nån annan - även kallad lill-skrot - mig mer. På sikt behöver jag både mina grejer+lill-skrot. Så äre.

Jag har för säkerhets skull också satt upp ett klart nåbart mål - att göra en Palmis - lägga upp alla mina kartpärmar på doma (åtminstone några stycken). För där krävs ingen form för men väl föräldraledighet+ett barn som sover+en scanner! Maj månad u know what's comin'! 

För den intresserade är mitt kartarkiv (länk till höger) mer uppdaterat än någonsin. Jag har lämnat rödpennan därhän. Någon slags utveckling?! 

Obs1 Om det förbigått någon är detta bloggterapi av-till-för mig själv. Så jag ska skriva av mig en del och kunna va en trevligare prick allmänt.

Obs2 Om någon med sömnbristerfarenheter har nåt att säga om saken - kommentera gärna nedan.

SM bonus+barnet!

För en månad sen kom vår lelle Jouni till världen, det gick bra men var en annorlunda grej där en inte har så mycket fokus på sig själv så att säga. Så med årets SM hade jag inga ambitioner mer än att kunna springa stafetten, men med lite fix o trix och mor+fars hjälp lyckades vi få till en hel helg i Karlskrona med la familia. Superhärliga september levererade ytterligare en helg med solskensbonanza. Tror aldrig jag upplevt nåt liknande. Fint att lyckas pricka samma hotell som team Alfta .. tycker vi ses alltför sällan.
I alla fall - trots sömnbrist och mens sprang jag kval med lugn och hygglig fart, många bra sträckor att ta med sig, men loppet+bakgrunden satte sina spår i finalen då jag inte riktigt hade orken som efter en ok inledning började skava och till slut ledde till denna gröna groda:

Ungdomar - ta det ENKLA vänstervägvalet pronto!!

Lyckades vila upp mig till huvudmålet denna helg som var stafetten och trots oväntat tuff terräng höll jag huvudet kallt och hängde med tätklungan hela vägen (där Linnea M skall ha ett tack för extremt fin draghjälp) till näst sista där jag hade längre gaffel. Blev stressad av att se samtliga stämpla och dra mot sista, men tog ett strategiskt ett extra stopp för att vara säker och redde ut min situation och var sen bara minuten efter i mål och det är jag mycket nöjd med. Rolig orientering - kanske den svåraste SM-stafett jag löpt - extremt uppskattat - fler stafetter borde vara så här. Har ju blivit med kartarkiv så här finns mina KARTOR med fler kommentarer.

Jorå det är vi nu!

I övrigt har nu Jouni upplevt sitt första regn (och även min Fairphone) jag jobbar på med att hitta nån slags balans för sömnen och livet med en ny person. Jag är lättväckt och har stora problem med att somna när Jouni låter.. vilket en gör mycket i början av natten. Kristin sover som en stock. Jag kvistar till soffan runt kl5 varje natt för att få nån slags kvalitétsdäckning, Dagtid är J blandat sovande, tittande, gnällande men oavsett det gulligaste en sett. Har fortfarande svårt att första att en är här. Det kanske landar om några år. Tills dess ska jag försöka ta mig ur dr phil-koman (när en kollar sunkig tv på dagtid för att en inte orkar något annat), klippa mig och skaffa mig fler muskler (barnlyftarfunktionella). Projekt 2017 är som bekant inte VM i Estland utan SM i Kilsbergen, hemma-10mila och Jukola. Projekt 2018? Den som lever får se!