Fair

Okej så vissa landslag får fixa fundraiser för sitt deltagande i VM. Inget nytt i och för sig att OL-världen (och världen i stort) är orättvis. Jaja - jag vet att du som läser här most likely är en person med mer pengar än du faktiskt behöver så sätt in en slant till det belarussiska teamets deltagande på WOC2019. Bara gör det. Tack!

https://ulej.by/project?id=1083780

Det sjukaste året/the long way back?

Har försökt att göra en utvärdering länge av träningsåret 2018. Men då svalget återigen visade sig från sin minst kompetenta sida blev det av jullovet ett långt ensamt töcken under täcket. Och min motivation som varit på dekis ett tag störtdök så till den milda grad att jag i slutet av den 16 dagar långa plågan till och med förkastade att se nya tv-serier. Nu kommer ju en ut på andra sidan nån gång men det va inte så här jag tänkte mig min "nystart". Men hursomhelst så fick jag lite energi för npn dag sen när äntligen värktabletterna - tog bort själva värken - och summerade senaste årets träningstimmar. Och när jag gjort det fick jag liksom i trans gå in och jämföra med tidigare år och få svart på vitt hur illa det va ställt. Sen summerade jag sjukdagar. 68. Och därtill finns antagligen ett stort antal omotiverade vilodagar som jag inte reggat.

Summa, är en sjuk eller vilar så blir det ju mindre träning. Frågan är va jag gör framåt, för 68 sjukdagar är inte siffra jag någonsin varit i närheten. Och jag har liksom inte kommit igång ordentligt mellan sjukdomarna heller för det (among other things) har liksom påverkat träningsmotivationen kraftigt över tid. Den ständiga feedbacken från folk runtom är "jamen såhär äääär det under småbarnsåren" - jag skulle vilja veta är det normalt med 68 sjukdagar? Är detta en rimlig siffra eller är det mitt immunförsvar som fullständigt ballat ur? Tacksam med feedback in numbers!!!

Orienteringsåret 2018 va ändå ett antal fina upplevelser. Jag lyckades på nåt sätt krångla fram ett "så bäst som jag kan va just nu va när det gäller"-lopp på medel-SM (även om tidsavståndet efter tydde på överlag svag löpform), en ganska jämn Oringen vecka med en fin totalseger i D21L (även om jag kan borde springa elitklass), ett roligt stafettminne med kämparglöd från slutsträckan på Stigtomta, ett junisläger i Belarus med ny terräng som bomull för fötterna mina och o-tekniskt alldeles underbara skogsdistanser på 5 days of Italy. Behöver tänka tänka tänka på de här. För det är fortfarande roligast.

titta o minnas titta o minnas

Jag har alltså inlett 2019 med att vara sjuk, så den dagen jag blir frisk (??) blir det till att hitta ett sätt att vända vegansteken. Ska börja med ett nytt jobb(hej intellektet!), äta mina vitaminer (ja mamma) och sova mina timmar (Jouni do you copy?) - för faktum kvarstår - det blir säsong 2019 hur en än vrider och vänder på det. Och 2018 fick jag mer än väl testa det här med "oförberedd" och det va ingen höjdare.

Hjälp SOFT och Oringen!

Hej orienterare!

Tycker du också det är sjukt olämpligt att Oringen i år ska ha en kärnvapenproducent som sponsor? skriv på här! Så hjälper du aktivt SOFT+Oringen att inte ta en etisk kontrakurs.
Behöver du mer info? Se Skogsluffarnas insändare på bild i föregående inlägg.

Tack på förhand!

mvh
Maria

#inteminbandvagn

Den här starka insändaren från Skogsluffarna fanns att läsa i Skogssport 3/18.

Ner till höger finns också Henrik Boströms replik som är något av det mest ignoranta icke-svar jag någonsin läst. Henrik måste utgå ifrån att alla potentiella 5dagars orienterare (förutom Skogsluffargänget) är helt tomma i skallen/ointresserade av mänskliga rättigheter och omvärlden i stort och det enda som betyder något är OL. Det gäller förvisso för en del men långt ifrån alla. Annars icke-svarar en inte så här. Kanske glömde han helt enkelt att läsa insändaren? Eller har han en sån auto-reply funktion på ständigt i livet?

Skogsluffarna gjorde det enda anständiga och frågade igen i senaste Skogssport (4/18) och nu replikerade SOFTs styrelse:

Här hade en ju hoppats på ryggrad men istället gör SOFT en svensk klassiker - nämligen håller sig "neutrala" (ni vet "en svensk tiger" osv...).

citat ur text:
"Rent generellt vill vi poängtera att SOFT ställer sig politiskt helt obundna"

"Vi har med andra ord generellt sett en tolerant linje för olika åsiktsinriktningar och politiska uppfattningar i vårt sätt att arbeta med partners"

"Hägglunds är en del av det svenska totalförsvaret, har verksamhetstillstånd från svensk myndighet och verkar inom de lagar och förordningar som Sveriges Riksdag fastställt"

Spännande att det ALLTID är att vara opolitisk obunden när det kommer till att jobba med försvaret/vapenindustrin (- när det samtidigt ALLTID är att vara "politisk" när en jobbar mot densamma och med anti-våld).

Spännande linje att tänka att svensk lagstiftning hittats i rullar på ett berg av nån Måns - istället för att ha förhandlats fram genom politiska diskussioner.

Jag tror inte Henrik, SOFT eller nån annan 5dagars orienterare skull vilja se sina nära (läs exempelvis dina barn/syskon/föräldrar för att ta in ordentligt vad det handlar om) bli skjutna av/beskjutna från en sådan här:

"Mysig" reklam i senaste Oringen tidningen

Har du tänkt tanken? Ja, då kommer du säkert också komma till slutsatsen att väldigt få andra människor i denna världen önskar detta heller. Och dessa ska vi promota på Oringen?

Ut ur mörkret

Lite visste jag om hur länge/hur mycket en faktiskt kan vara sjuk. När jag summerade in mars landade jag 42 förkylningsdagar sen 17dec. Min analys är fortsatt att kombinationen av dålig sömn och en extremt förkyld omgivning inte är min bästa vän. Jag vill heller ha en Johan Olsson-tillvaro. I alla fall, när jag väl såg siffrorna framför mig kände jag också en stark vilja av att bara acceptera fakta, avplanera en del av O-säsongen och köra med det jag har - kärlek till sporten och ändå några års träningsslit. Det känns oväntat och befriande.

Så - jag skippade SL-grejen helt (Åtvidaberg med ett stort SNYFT, men tar med mig Gustav B dit nån dag?) och lade korten helt på stafett och natt-SM. Sprungit några individuella race med enbart fokus på att få orientera i tävlingsfart och ännu mer än vanligt försökt att fokusera på känslorna i skogen och inte dem när resultatet visas.

En bild för O-romantiker (lånad av Stigtomtakaven).
Kan för övrigt rekommendera armcoolers till alla andra sluggers
därute - mina armar är för första gången i O-livet
osåriga och fina. Tack Johan Hördegårdh för tipset!

På Stigtomta fick jag i ett sent skede axla ankarsträckan men löpa ut i ett superspännande läge. Sofia från Tullinge var ifatt mig ett antal gånger, vi löpte sista kilometer ihop i solsken och drömterräng och sen satte jag in ett ryck och kroppen min svarade. Tack kroppen. Har inte haft det så spännande sen UL-SM i gbg när jag sprang om bronset med Lina Strand. Vill tacka Sofia och Lina för dessa upplevelser, jag tycker helt ärligt att de är några av de bästa i skogen jag haft - där resultat i slutändan kommer glömmas i förmån för stunden i skogen när det fortfarande var spännande.

NattSM tvekade jag länge inför men .. ja det är ju nattSM. Och vilken fräck kväll det ändå var! Lina och jag laddade med att på ett liggunderlag glo på stjärnorna som om det egentligen var en sommarnatt på festival precis när en nått tältet och inte vill sova (den känslan var i sig värd hela resan). Sen blev det tyvärr en mentalt dålig start då jag 100m in på banan mötte min klubbkompis som var på väg hem. En ska ju kunna koppla bort sånt men jag klarade det inte riktigt och stressade något med löpning och riktning och vips var jag ett parallellfel rikare. 2min gick minst men efter det genomförde jag hyggligt disciplinerad OL hela vägen med några små onödigheter. Med tanke på den - enda - nattcup som jag genomfört i vinter och fick bryta för att hjälpa en skadad så kändes utgången av denna tävling helt okej. Dock har jag synpunkten "banan var alldeles för lätt", förstår inte alls varför vi inte fick åtminstone en liiiiten fjäril. Det kan ju va kul med tempoväxling änna?
Men men grattis Andrea S och nice med 4 #gbgnightfoxes på topp5.

Annat jag hann göra när jag äntligen var frisk: Panvåren i snöpuls-mode, ensam road trip till Fever Ray, långpass i Rannebergen i försommarvärme där jag såg en ekorre med ett barn runt halsen, skidåkning i påskfjällsKilsbergen, vara utomhus såpass ofta med Jouni och samtidigt vara pigg!
...eller som de säger i Alone (kanske den bästa reality tvn du kan hitta) - not only survinin but thrivin'

Snart äre 10mila och det känns fantastiskt att arrangörerna äntligen kommit in i nutiden "gett" (som den med makt gör) 10 damerna sträckor och den beryktade "långa natten" ska jag självklart ta mig an!

the long distance cold

Jag hade i bakhuvudet att om jag nån gång får ett litet barn så kommer det bli en stor utmaning milt sagt för mig som har svårt med sömnen. Min kropp har denna vinter fått bekänna färg. Om jag tyckte det va jobbigt att aldrig sova så har jag nu testat detta i kombination med 4 rätt jävliga förkylningar på 7 veckor. Hela julen var en dimma och sen fortsatte det med ett litet uppehåll. Mitt gullebarn har varit mycket friskare än jag så det helt klart min akilleshäl som träffats alternativt spräckts.
Nuddat den mentala botten ett antal gånger. Dramaqueenat känslan "lägga ner alltihopa" avseende träning. Läser om superföräldrar som Björgen och Hausken, pratar med Millegård som springer intervaller med ungen i vagnen och blir helt matt av att jag inte verkar klara något alls i jämförelse. Såklart är att jämföra sig med andra i detta läget kanske inte den bästa taktiken för ett glatt humör men en är ju bara människa mellan snytandet och hostandet. Fått förslag om att skaffa en annan hobby. Det är bara det att orienteringen inte är en hobby för mig. Den är fast.
Och skriver ändå detta dag 5 på senaste förkylningen. Då en kommit förbi totaltjvlamörkerdagarna och närmar sig självdistansen. När en framtidstänker "ja men vintern 2018 den va jvla kass men efter det har jag ju haft 10 år av superstaplar!". Det är la så att en inte är nöjd än, att en tänker att det ändå finns nåt kvar att kräma ur denna kropp. Att en inte bara kan luta sig tillbaka och börja knyppla (är det en "hobby"?). Varför kan en inte luta sig tillbaka och börja knyppla!!!! (ok det va inte realistiskt..)

To be continued..?!

Shit in the arm happened...

Sommarn gick, jag tappade den fina Tromsö-formen och slet mig runt 5dagars med sömnbrist men med siktet och tålamodet inställt på mitt huvudmål och höjdpunkt detta år: SM-veckan i Örebro. Framförallt såg jag långdistansen i Kilsbergen med TC i Klockhammar som en milstolpe. Jag håller hela Kilsbergsområdet extremt kärt, men tjatar troligen oftast om hur Tomasboda är den finaste platsen på jorden och hur kombinationen tufft+svårt peakar här i sluttningen nedanför. Har så många minnen från barndom med skogsutflykter, ungdomsår i KFUM med bl a läger i Kalltjärn (avlyst!!), och i vuxen ålder distanspass och skidåkning. Dessa berg sitter i hjärtat. Jag skulle äntligen få springa en riktig värdetävling här efter 10-15 års turnérande riket runt för att plocka elitserie/silva/swedish league poäng tvingat en om och om igen att avstå finaste Närkekvartetten/dubbeln.

once upon a time i bergen, med en annan pinne

Hösten kom alltför snabbt men jag fick lite träning emellanåt och när DM lång skulle avgöras i lördags så kändes det hyggligt bra. Guddehjälm var platsen för skådespelet och inte helt oväntat bjöds det på en otroligt teknisk förmiddag. 

"Tänk dubbla medeldistanser" och "hav tålamod" blev mitt mantra när jag såg kartan. Sagt och gjort så löpte/klättrade/sluggade jag mig runt banan på en bra sätt, gjorde några trötthetsmisstag till 12an och 17e där jag egentligen visste att jag inte var framme ännu men ändå stannade för tidigt. Oavsett var det med en mycket bra känsla jag kastade mig ner för branten från k19 och bara skulle bräska igenom slyn mot sista kontrollen när ...tjoff ... jag tar ett djupt steg, armen far upp och på vägen ner lyckas en pinne med osannolikt "bra träff" borra sig i armen precis ovan armvecket. För dom som känner mig vet ni.. för er andra - jag gillar inte saker under huden. Svimmar gärna av sprutor, har svårt att tvätta mina sår, nån kommentera i somras "varför har du inga tatueringar Maria?" - ja svaret ligger där för jag gillar estetiken i det generellt.

Anyway - jag tittade på min arm, konstaterade oväntat förnuftigt: det sprutar inte blod, jag behöver inte lägga kompression men det ligger en pinne under huden en bit in, jag springer med armen i högläge mot mål snabbast möjligt. Parallellt med detta hjärnarbete hade jag chock/panik och skrek rätt ut. Jag försökte ta en kompass mot mål men sprang ryckigt och skrikandes och höll på att missa TC helt då jag korsade en snitslad stig, stannade upp som i slowmotion och hörde dessutom i periferin några klubbkamrater ropa på mig, vände om mot sista kontrollen och sprang i mål. Kanske den konstigaste spurten nånsin då speakern ropar ut mig som segrare medan jag panikspringer med en arm i luften och vrålar rakt ut. 

Efterspelet: jag blev omhändertagen på TC, tur för mig var bästa Mia Jodal som sett mig likblek innan. Jag fick åka till Kungälvs lasarett, huden klippas upp, pinnen tas ut, spolas och sys. Äta antibiotika. Så i onsdags dök det upp en rodnad och i torsdags fick jag åka till Mia för att öppna upp det igen och tömma på var och få starkare antibiotika. Igår mådde jag illa hela dagen och kräktes på kvällen. Nu är det fredag och jag har varit på återbesök och ätit inte mycket, det ser generellt bra ut men är fortsatt lite irriterat där pinnen var som längst in. Har jag otur behövs det öppnas igen. Återbesök söndag.

Bildspel för okänsliga:

vidro...

aka tampong-pinnen

dieten nu

Så istället för att löpa och ens titta på SM ska jag nu spendera fredagen ensam i sängen. What to do?

Det kommer inte fler SM långdistans i Kilsbergen under min seniorkarriär. Så, jag håller hårt i glädjen att jag kunde löpa SM-distanserna i våras och får helt enkelt bryta ihop och hitta nya tävlingsmål. För dom finns ju där när en gråtit färdigt.