Mina tankar angående förbundsmötets beslut om
nya regler kring SM-deltagande:
Man får springa SM oavsett om man löpt andra
nationella mästerskap – bra!
Men ... för att få göra det så krävs att
löparen har svenskt medborgarskap eller är folkbokförd i Sverige.
Att få svensk medborgarskap kan vara en
krånglig och långdragen historia om man inte händelsevis kommer från ett annat
skandinaviskt land. På samma sätt som öppenhet och mångfald bidrar i alla andra
aspekter av samhället gäller det även orienteringen. Därför blir detta beslut
både sorgligt och svårt att förstå.
Ett stort antal utländska löpare är i Sverige
med sina svenska klubbar i kortare perioder; veckor till månader varje år. De
gör det för att utveckla sin egen orientering och/eller jobba för sin klubb. De
har kanske inte möjlighet att flytta hit permanent eller ens på halvårsbasis.
Det är framförallt dessa som drabbas av ovan nämnda beslut. Dessa utländska
löpare bidrar till svensk orientering även
om de är i Sverige bara några veckor per år. Och jag tycker de bör
välkomnas att springa SM.
Mest är jag nog förvånad då, efter att ha
följt de senaste årens debatt i ämnet, jag bara naivt förutsatte att nästa
votering skulle besluta om öppna mästerskap. Med all respekt, så undrar jag hur
de som röstade tänker? Vad får dem att tycka att svenskt
medborgarskap/folkbokföring är ett relevant krav? Vad får dem att tycka att
sådana krav behövs alls? Klubbmästerskap i Sverige är för alla i klubben,
disktriksmästerskap är för alla i klubben i distriktet, svenska mästerskap är
för alla i distrikten i klubbarna i … nej just det. Inte alla.
Vad är man rädd för - att det ska skapas någon
slags "mästerskapsturism"? Tro mig, så packat som tävlingsschemat är
blir man snarare imponerad om nån överhuvudtaget orkar löpa fler än ett
nationellt mästerskap. Vad vinner svensk orientering på ett sådant här beslut? I
mitt tycke nada.
Att bli svensk mästare är nåt fint och bra och
nåt att berätta för barnbarnen. Ännu mer om det var exempelvis Simone från OK
Tisaren man slog.
