svar till Föreningen Tiomilakavlen

Eftersom jag inte orkar vänta till nästa Skogssport kommer ut så skriver jag här ett svar till Föreningen- Tiomilakavlen-genom-Christer-Nordström appropå dennes svar på Anna Ljungqvists mycket klartänkta insändare om att förändra, och i mitt tycke förbättra, 10milas damkavle.

Hej Föreningen Tiomilakavlen!

Ni skriver "Styrelsen för Föreningen Tiomilakavlen består av 12 personer varav en kvinna. Valberedningen bestående av en kvinna och en man, har som sin största utmaning att få med flera kvinnor i styrelsen vilket inte är helt lätt"  (min kursivering)

Detta är för det första ett icke-argument; "inte helt lätt" är en härskarteknik som använts av män i alla tider för att inte släppa in kvinnor i styrelser. Att det "inte är helt lätt" att hitta orienteringsdamer som vill sitta i tiomila föreningens styrelse år 2014 får mig att tro att denna utmaning inte tas på största allvar, vilket den borde göra. Så hur görs rekryteringen då? En annonsering via Rättviseförmedlingen borde vara prio ett om det nu är så himla svårt att få tag på damerna själva. Eller är det så att kandidater finns men imånga tackar nej? I så fall behöver Föreningen Tiomilakavlen fråga sig varför, se över sitt arbetssätt och sannolikt jobba med förändring, samt sätta upp ett krav på en styrelse som är 50/50. För det är ju den enda rimliga demokratiska representationen för folkfesten 10mila.

Vidare skriver ni "Föreningen Tiomilakavlen tillsatte 2012 en arbetsgrupp för att utvärdera de förslag om förändring om förändrad damkavle och ungdomskavle som inkommit till styrelsen. Arbetsgruppen tillfrågade ett flertal damlöpare om deras syn på arrangemanget och merparten var inte intresserade av att förändra damkavlen till att innehålla nattsträckor." (min kursivering)

Här undrar man ju genast;  Hur många frågade ni? Och vilka? Jag antar att min och Anette Öneruds egna enkätundersökning var ett av de förändringsförslag som inkommit 2012? Där vi samlat ihop runt hundra åsikter av damer med olika ambitionsnivå där större delen vill ha nattsträckor. Jag antar att ni inte var intresserade att ta med dessa damer i er undersökning.

Ni skriver "Det finns ingen herrkavle i 10mila utan tävlingen består av en ungdomskavle, en damkavle och 10MILAkavlen"

Här sätter ni fingret på själva problemet. Så länge den "riktiga" kavlen är den tillsynes könslösa 10MILAkavlen (suprise! 99% män!) så kommer aldrig damkavlen få i närheten av samma uppmärksamhet eller status. I mitt tycke saknar damkavlen de 2 faktorer som gör 10MILAkavlen spännande och intressant; nattsträckor och taktiken. Nattsträckor kräver ett högre orienteringskunnande och ger förutom en större utmaning, vilket både era och våra tillfrågade vill ha, möjligheter att utveckla o-tekniken hos damer på sikt. Det skulle bli en rejäl morot för damer att träna nattorientering, inte som idag mest något för de som satsar på natt-SM (ja nu generaliserar jag). Och för nästa generation tjejer skulle det bli ett helt naturligt inslag i vinterträningen. Och det här med taktiken, 10MILAkavlen är ju oftast en rysare inte bara under loppet utan även inför - Vem startar? Vem får långa natten? Vem tar gryningen? Och hur lägger man upp avslutningen i år när det är en kort sista sträcka? Damkavlen: de två bästa på näst sista och sista, en snabb säker löpare på mellansträckan, de som brukar starta på de två första. Samma lag varje år. Vill man istället ha en 10MILAkavle där könet inte är avgörande för hur mycket det pratas om dig i media/speakern/klubbstugan/socialamedier inför/under/efter tävlingen så behöver damkavlen förändras.

och som av en händelse lades detta upp under natten när  jag höll på att redigera min text...

Kanske finns svaret här mitt framför näsan; kanske borde alla damlag bojkotta damkavlen och ställa upp i 10MILAkavlen istället? När jag tänker på det så varför inte? Det blir ju precis den utmaning vi vill ha och  kanske är den enda rimliga lösningen när 11 män och en dam bestämmer om att förändra upplägget på 10MILAkavlen lite då och då ....men aldrig damkavlen.

Mitt förslag jag nu ska presentera till Föreningen Tiomilakavlen (varsågoda - ni slipper tankeprocessen!) samt resten av orienteringsvärlden baseras helt på de regler vi har för vissa distanser nämligen medel och sprint; tiden i skogen! Det finns ingen som helst anledning till att damerna skall löpa kortare tid i skogen på lång- natt- och stafettävlingar. Och tänk ni i Föreningen Tiomilakavlen skulle kunna gå i bräschen för denna utveckling! Förtydligande - så att alla - förstår: Låt oss få löpa 10 sträckor, där längden är anpassad så tiden blir samma som för herrarna, start en 30-60 minuter före/efter herrarna och därav målgång 30-60 minuter före/efter herrarna. Och ja - då är ju nattsträckor en självklarhet.

I Sävedalens AIK kommer vi damer i år igen springa både damkavlen med 4 lag och ställa upp med ett lag i 10MILAkavlen. Vi kan liksom inte få nog av utmaningar. Jag önskar att Föreningen Tiomilakavlen kände samma sak.

Allt på ett kort

Innan världscupen i spanien hade jag nåt slags PMS härj och trodde bergis jag skulle bli sjuk. Åkte ner sliten till sommarvärme men blev än mer sänkt dagen innan långdistansen. La in mig på en dag av supervila, skippad model event+invigning och kände mig ändå löpbar på morgonen. Värmen och den brutala banläggningen fällde mig dock dagen efter. Jag orkade springa första långsträckan, såg sen Karro, släppte min egen OL och fattade ingenting. Resten av loppet va någon slags kamp mot kroppen och huvudet som fick hjärnsläpp var typ tredje sträcka. Gjorde bl a klassiker misstaget "jag springer rakt på för jag är så trött" mellan k2 och k3 ... alltid smart i kuperad terräng... NOT! Är dock nöjd att jag tog mig runt för att få en genomkörare och åtminstone en hum om hur kartan skulle tolkas på medeln. Vill passa på att skicka en eloge till banläggaren: så ska en klassisk bana se ut! Det va bara jag som inte pallade.GPS lång

Kände mig helt ok på lördagen och hade taktiken klar; skit i hur det känns i kroppen och bara försök förstå kartan+underskatta inte höjdkurvorna och gör det enkelt! Blev väldigt nöjd när jag såg runt-vägvalet till ettan och smackade in till kontrollen om jag hade löpt snitslad stig - sen var självförstroendet fixat för restrerande bana. Var lugn i huvudet, kollade extra där jag behövde och gav mig själv möjlighet att inte balla ur på slutet genom att ta det långa men mindre kuperade vägvalet till 9an. Bara taktiskt - insåg att jag förmodligen inte hade krafter till att ta den backen och fortfarande resonera nyktert. Hörde vi varvning att tiden var bra och fortsatte jobba med kartan. Gjorde en onödig sväng ut från k15 där jag följde sänkan ut iställlet för kompassen, men fattade det efter att fått klippa en extra höjd. Så lyfte blicken och höll ihop ändå in. Så trots en halvtaskig kropp räckte mitt för dagen fokus ända till min bästa världcupsplacering 4a! Hepp!GPS medel

glömde strumpor- köpte nya omatchande..

Nöjd och glad drog jag med laget via ett bad i medelhavet vidare till EM i Portugal. Mitt livs andra internationella mästerskap där min enda uppgift när EOC-veckan startade var att genomföra 2 medeldistanser på ett så fokuserat sätt som möjligt. Inte mycket aktivitet för en vecka kan man tycka men härligt att få fokusera på min favorit - medeln. Väldigt lyxigt med all tid att ladda, ta det lugnt, jogga och va översocial. I vanlig ordning blev jag svinnervös när kvalet närmade sig. Hade varit ute på modelevent och - som vanligt - tappat bort mig (det händer mig nästan bara på just model events..) och började noja över de svåra gröna buskagen i sandkanten. När själva kvaldagen kom var jag dock så lugn att jag inte ens den inte-så-väl-tilltagna-tiden förstart till start inkl toapaus vilket resulterade i en minuts försening gjorde mig särskilt upphetsad. Jag löpte iväg, orienterade som vanligt, tittade långt i den öppna skogen, plockade upp Bettina efter vägen, höll fokus och tappade blicken bara sista slingan. En liten sväng till varvning och på näst sista k annars ett bra lopp.

fina människor på finast belägna O-parkeringen?

Sen gick jag in i chill-mode igen tillsammans med medelspec.gänget.. Så vi bada och kolla film å så... lite final model event där jag åter ballade ur. Sprang helt snett till k2 över en flack höjd (ignorerade kompassen) och då jag trodde jag var rätt (inga skärmar ute) fortsatte jag att göra paralell misstaget tills jag stod i en jättesänka i den helöppna skogen och inte fattade något. Det kändes lite sådär då jag ändå ansåg terrängen väldigt enkel. Men ett antal år i denna bransch har lärt mig att det faktiskt funkar att "börja om", så jag joggade tillbaka till start efter att ha tagit ut en sannolik riktning. Sen gick det bättre och det jag fick med mig från mina samtliga 3 pass på den modelkartan var att lita lita lita på kompassen. Att "det jag ser känns ibland som att jag är fel men kompassen visar rätt således; fortsätt".

Medelfinalen stod för dörren. Min taktik var klar; inte underskatta, hålla fokus och kompass hela loppet oavsett hur tråkig/enkel orientering det än må vara. Eva skulle starta 2 minuter före, kändes bra med nån snällis före sig i spåret. Drog iväg och sprang stenhård kompass till k1, kom in bra i loppet och plockade 2-4 utan problem. Vek av stora stigen möjligen lite grovt ner mot 5an och kom för långt ner. När jag vände upp mot den satt den dock väääldigt högt upp (se gps-spåren från löparna kontra kontrollringens placering... hmm) jag fick den åtminstone med en mindre tidsförlust. Kämpade vidare och osäkerheter infann sig påminde jag mig "kompassen visar rätt" och när tröttheten infann sig påminde jag mig "den är irrelevant". Jag tog mig igenom loppet på ett bra sätt och gjorde någon slags spurtförsök ("vi såg inte ditt huvud bakifrån när du tagit sista och spurta in i mål" kommenterade svensk-klacken). Ja inte va mitt steg det snyggaste kanske, inte va det heller ett så stimulerande orienteringslopp men efter en halvtimmes väntan fick jag nypa mig i armen då Karro och Helena K meddelade slutresultatet. Jag hade nog inte tänkt mig att mitt första podiebesök på ett internationellt mästerskap skulle bli efter en s k "löparbana" men min inställning ville annorlunda och jag är väldigt glad att jag uppenbart har förmågan att plocka fram den när den behövs. GPS medelfinal

nöjdaste 5an nånsin?

På kvällen efter medel fick jag plötsligt ont i knäet. Det utvecklade sig i helt fel riktning. Jag sov typ 2 timmar på natten för att det gjorde så ont hela tiden. Dagen efter var jag trött och vi letade efter en förklaring - det bästa vi kunde få fram var att det troligen var ett stick/bett som gett en inflammation. Det blev sakta bättre mot tisdagskvällen och jag började förbereda mig för stafett som jag äntligen blivit uttagen att springa - och dessutom med väärsta gbg-laget; Lily-Mary-Beachy. Kl 5 på morgonen rann det dock ur mina händer då jag efter fortsatt knackig sömn vaknat med halsont. Jag blev väldigt ledsen men insåg att det inte fanns någon poäng i att deppa ner sig. Istället tänkte jag mycket på att det ändå var fint att Alva - som sov i sängen bredvid - skulle få en till chans på mästerskapet och uppenbarligen hade mer att ge. Nu sprack ju båda lagen på morgonen då Tove kasta in handduken. Det blev "mitt" andralag som fick skina och ett förstalag som var besvikna. Ett känslokaos på ett gärde där mycket mer än en rejäl förkylningströtthet skulle hanteras. Jag gladdes med några, jag led med några och försökte samtidigt hålla mig flytande. Det hade ju ändå varit bra fram tills halsen liksom... dock tog jag helt slut till kvällsaktiviteten och tur att Albin tog upp jämställdhetsfrågeställningar - annars hade jag somnat i huvudrätten. Hade önskat att få dansa ut EOC2014 men det blev läggdags vid 22.00. Hemresan va som ett liv med huvudet i en burk. Så vi släpper den och konstaterar att jag är redigt bra på medeldistans! Hepp!

Utan mina medtävlare och lagledare och familj hade det inte varit närheten av så kul att va på EM. Tack tilll er och låt ta en svängom nästa gång!

Organisationsmässigt lämnade EOC en hel del övrigt att önska - jag skriver under på samtliga punkter i debattinlägget från Eva Jurenikova. En får hoppas att arrangörerna reser sig, lär av sina misstag och framförallt vågar arrangera någongång igen.

Eftersom jag blev sjuk blev det inget Finspång för mig.. ledsamt då det tillhör favorit-skog men fick iaf gå en promenad med mor o far, träffa 2*lill-körvs + mormor och hänga med min bästis i Zinkens paradise på Påsk. Not bad!