WOC/EM-veckan..

...följer jag stenhårt, därav kommer här bara en bilduppdatering av Gbg-livet:

mormor köpte en sommarstuga till oss - jag köpte kartor till den

finfina GST-träning - här i Kungsan!

färdigläst och upplyst

julgranen never dies

stadsodling i Kungsan

Kungsan på sin bästa årstid...

....

BONUS: Brännö med finfolk innan sommaren kom!

3+3: ett fall och en lösning

Gått in i sommarträningsmode med en avstickare till gotland på bröllop, men fick några finfina pass där oxå. Blev framförallt presenterad för cykelsporten när jag sista dagen fick låna en racer och glida fram på smala asfaltsvägar kantade av sommarblomster. Såld. Funderade allvarligt på att få tummen ur och köpa en cykel i veckan. Drog upp till Sälen för träningsläger som inleddes med dimma men ändå roliga träningar. Läste PM till 3+3 tävlingarna och insåg att det helt plötsligt fanns möjlighet att vinna en cykel. Var dock helt ur balans mentalt fredagkvällen och lyckades genomföra något av det sämsta ol-lopp jag gjort på lääänge. 

så här kan man göra men det är inte rätt...

Sprang bra till ettan men sen blev det osäkert och onödiga snedsteg till 2an och 3an. Hittade bättre flyt sen och tyckte att jag sprang rakt mot 6an. Sprang rakt gjorde jag men en kurva för långt ner. Fattade ingenting när jag spikade en kontroll som inte var min. Hade ingen riktig energi att reda ut det på ett bra sätt utan härjade runt i det mycket svårlästa området i över 5 minuter. När jag väl fick fatt på min skärm hade stressen lagt sig i huvet och inga av de restreande sträckorna genomfördes enligt någonsomhelst plan. Vid målgången blev jag bara så arg. Över 6 minuter efter och den där cykeln la jag bakom mig. Men det värsta var ändå att jag genomförde loppet så dåligt när det egentligen var en fin bana och svåra kontroller vilket jag borde ha njutit av. Hatar att med egen maskin förstöra nöjet med orientering. Surade rejält hela kvällen för att få det ur systemet och skrev sent innan sömnen en plan för dag 2: 

Och sen gjorde jag följande: 

doin my thing...

Dvs tog vara på den fantastiska möjligheten att få löpa en rejäl långdistans i fantastisk terräng med en kropp som är fri från allvarliga skador och ett huvud som är utvilat nog att fokusera fullt ut i 81 minuter. Och det är lopp som detta som för mig gör all träning värd. Oavsett om det är VM eller DM. Att få springa i ett flow av koncentration i krävande terräng tekniskt och fysiskt - hela loppet. Så fantastiskt att man glömmer hur ont baksida lår gjorde på väg till k11. Det är till och med härligt att tänka på efteråt - för det ingår liksom i paketet. Resultatmässigt då? Ja i det rus jag har varit efteråt av bara själva loppet så är ju resultet egentligen ointressant men då jag helt plötsligt vänt på steken (vunnit etappen med 6 min..) och var i totalledning inför sista dagen ville jag ändå göra mitt yttersta för att faktiskt inte kollapsa i nån cykel-pris-nervositet (vilket har hänt förut). Så tittade mycket på kartan från de första etapperna och konstaterade att sista etappen troligen skulle ha samma start som e2 och gå i den vita skogen som var lite mer lättorienterad. Så förberedd var jag åtminstone.

slutet gott...

Sprang till starten och såg bara Bianchicyklar överallt.. på taket av varenda parkerad bil (hallucinationer..).. men var noga med uppvärmning för att låta blodet skölja bort adrenalinet. När jag fick kartan och såg att k1 +k2 var på i princip samma ställe som dagen innan samt att mina tankar om banläggning stämt bra fick jag snabbt upp farten och kom in i loppet. Gjorde en liten miss till k3 men redde ut det snabbt. Sen blev det mer en kamp mot kroppen som inte alls var pigg efter långdistansen. Upp till k6 var det en ren pärs och att få ta "backen" igen mott k9+k11 var väl inte drömscenariot för låren. Men höll tankarna i styr och fokuserade på uppgiften och kunde med en något svag spurt ändå plocka hem totalsegern tryggt. Och därmed en Bianchicykel. Som Emma J twittrade till mig "en kompensation för korven du fick på natt-sm" och jag kan inte mer än hålla med. Alla orienterare vet att vi inte blir rika på denna sport men ganska ofta undrar man i vilken bortglömd byrålåda arrangörer hittat priserna de delar ut. Ibland är det rent av pinsamt. Då får passa på att njuta av att både ha fått löpt superfin orientering och dessutom blivit belönad. Tack Malungs OK!

Har efter tävlingarna hunnit lära mig 3 nya Single ladies åttor, på hemvägen hunnit med att våtvästa med min marathon-vän Josefin, kolla in familjens eventuella sommarstuge-köp, och väl i gbg live-kommentera Linas vm-ryck, återväcka mina växter från det döda och löpa en "vm-sprint". Framöver blir det höjdpunkter som wetvest i gbgs skärgård för icke-vm-löpare, Grill-OL, OL+Womens Euro-pepp (Ljungskile torsdag!!), mossfotboll, massa distans, Hallands+fotbolls-EM nästa helg och .... ja hänga framför GPSen från Voukatti. 

Har du inte lyssnat på Liv Strömquists Sommar i P1 så GÖRT!!

...och lite mer för oss med en inre och yttre djurdräkt:

Häl/sko-nyheter!

Jag har ju haft en del problem med hälar som krånglat de senaste åren vilket lett till "operationer" på skor och även operation på en häl (plockade bort inflammerad slemsäck+brosk). Det var ju ett tag sen jag skev om detta för läget har varit stabilt- vilket innebär - hanterbart. Det är alltså inte problemfritt men går att fixa och trixa med. Hälen jag opererade har en tendens att ibland få vätskeblåsor under huden där ett av ärren sitter. Inte där själva slemsäcken satt utan ett "nytt" srälle. När detta händer upplever jag stort obehag och behöver mjuka skor och compeed för att håll det i schack. Och försöka att minimera orienteringssko användandet. Såklart ingen drömsits men har lärt mig att ha tålamod och att inte slarva med fötterna ens för en promenad på stan. Idag använder jag VJ Bold till tävling vilken funkar helt ok.

Nu till glada nyheter! När jag en gång i tiden fick detta problem var jag tvingad att sluta springa med Inov8 Xtalon som jag gillade så mycket, och som var en smaaal sko (har tunnis fötter), hälkappan är nämligen för låg och ligger precis på min onda punkt (vet att det är tvärtom med höjden för Helena J så har du hennes hälveten se där!). Men efter att fortsatt ha åtminstone testat i den eminenta SM sport butiken så kunde jag i måndags helt plötsligt ha en Inov8 modell igen! Roc Lite 243, som är lite högre hälkappa och mjuuuuk. Min syrra påpekade också att den matchar med SAIK-dressen - schnyyygt! Dessutom köpte jag VJ Sarva Devil som jag tror kommer bli en kanonsko att träna orientering i. Om den inte blir för bred för mig när den är blöt. Stefan (Millegård) tror iaf att denna sko kommer sälja smör i år och jag tänker inte säga emot. Mjuk och fin men ändå stabil!

snyggskon och sommarens storsäljare?

helt mjuk!!!

halvmjuk men väldigt fin insida!

Har löpt intervall i fin skog idag med Roc Lite dojjorna och det kändes bra! Hurra!
För er andra med hälveten - ge inte upp!!

antiklimax

Efter min finfina vår hade jag sprungit ihop till möjligheten att ta en vm-plats genom ett väl genomfört NORT. Kroppen ville nåt annat. Väl uppe i Oslo dagen innan tävlingarna skulle starta kände jag mig på kvällen risig. Vilket utvecklade sig åt helt fel håll när minuterna passerade. Vid klockan 23 steg jag ur min säng och lämnade mitt och Toves gemensamma rum för att inte smitta henne. Jag kunde redan känna då att detta går käpprätt åt helvete. Sov inget på natten för jag mådde så dåligt i halsen. Och fick således lämna NORT innan det ens startat och ta mig hemåt Göteborg på lördagen. Behöver nog inte bre ut mig om hur ledsen och besviken jag varit efteråt, men i kort så kändes det förjävligt att inte ens kunna få ta den där chansen som hägrade.

Nu blir det inget VM för mig vilket är röv.... men trösten är att det kommer ju fler och att jag faktiskt satsade och nästan vann.

Istället går jag in i en fet träningsperiod nu + löper stafetthöjdpunkten på året: Jukola + ritaritarita karta till Kung av Kungsan! Och dags att börja med nya 8or till Single ladies, läsa skitmånga böcker och lyssna på detta av mig nyupptäckta grymma band:

light asylum "heart of dust"

Känns lite som när jag upptäckte Cocteau Twins för 3år sen, lyssnar liksom ett helt album igen. Älskart!

Silva League final, ESC, NORT och töntskada

Sista Silva League-helgen bjöds Timrå-terräng med detaljrik karta och ännu detaljsrikare terräng och fruktansvärt fint väder. Var laddad för medeldistansen och trots ett hormonellt utbrott timman innan start höll jag mig samman och orienterade hyggligt förutom en osäkerhet på 5an (där jag inte fick ihop terräng och karta) samt en onödig riktningsbom till k15. Här GPS! Skulle gärna få löpa om denna bana och va i kanonslag. Saknar fortfarande den känslan i år.

they call me underbettet...

Min mage sa ifrån senare på kvällen och jag va rätt utslagen till en av årets tv-höjdpunkter; Eurovison song contest! Så utslagen att jag inte ens såg färdigt bidragen. Typiskt. Men sammanfattningsvis var det lite sådär i år. Inget som riktigt fastnade men gillade att få höra Anouk i ballad och underhållningsvärdet på Rumäniens framförande var skyhögt.

asså detta...

När jag vaknade på söndagsmorgonen var det inte riktigt långdistans orientering kroppen var sugen på. Men jag preppade mig med mat och vatten och gel till skogen. Skubbade iväg 12 sekunder efter Emma J med planen att så småningom gå ikapp och få lite draghjälp. Var hack i häl till k2 där det va mycket lurigt. Där dök också lite förvånande v både Tanja och Nadja upp. Tanja satte sedan av i ett furiöst tempo utför hygget. Jag försökte hänga på men ganska fort insåg jag att jag inte hade kicken i benen och framförallt inte hann orientera ett enda dugg i det tempot. Trampade sen ner i ett surdrag till midjan och var då definitivt avhänd av både Tanja och Emma. Försökte trycka på själv uppför mot k3 men när jag närmade mig kontrollen stämde plötsligt ingenting. Det var gult och öppet och en sten. Jag stannade och försökte läsa in mig. Sprang tillbaka lite. Minuter.... Sen började jag röra mig mer söderut och såg jag Nadja och Anna Persson längre bort ta kontrollen. Så då fick jag den med. Men hade gärna reviderat kartan lite i sluttningen där.. Ut från 4an insåg att min definition var borta och att det inte fanns nån på kartan och att jag var trött. Lite för trött. Bestämde mig för att ta hjälp av Annas rygg. Inte mitt favorittillstånd att ligga bakom och inte ta initiativ men jag ville inte få felstämplat heller. Dock önskar jag i efterhand att jag tittat mer på långsträckan för jag tyckte det kändes konstigt när vi helt plötsligt svängde av åt höger utför backen på en släpstig. Denna fanns inte på kartan och det parallellfelet försämrade vägvalet mycket. Värst var att vi i och med detta inte passerade nån vätska. Jag tog gel ändå men det va inte gott. Småknackigt fram till varvnigen och tappade Anna ett tag men gick ikapp på sista slingan. Om det var taktik att släppa förbi mig vet jag inte - men till näst sista kände jag mig stark och drog om och sen utför backen... men alldeles för brant så Anna kunde passera mig ovanför och jag la ner ambitionen att spurta. Inget jättekasst lopp men kroppen va inte med i matchen och då blev orienteringen lidande. GPS jaktstart !

Dock har det varit 6 tävlingshelger nu på raken och jag har i princip inte gjort ett enda dåligt lopp och har aldrig gjort en så här jämn vårsäsong förut. Och trots den något dalande löpformen på slutet har jag visat att jag är en av de bästa medeldistanslöparna i det här landet. Vilket jag håller högt. Nu blir det ingen VM-medel för mig i dagsläget (?) men väl en vecka med NORT och man vet aldrig var det leder.. Kul ska det bli i alla fall.

Uppladdningen inför NORT började dock lite oturligt med en "tönt-skada" i måndags. Jag va ute o jogga i godan ro när jag helt plötsligt halkade i lera uppför en knalle. Gjorde lite ont ner mot foten i vaden men jag fortsatte för det kändes inget sen. I tisdags skulle jag köra styrka, tänkte inte nämnvärt på foten, hoppa 5 vristhopp sen gick det inte mer... kunde inte springa på kvällen och ej heller igår. Troligen fått en liten sträckning/bristning i området utsida fot mellan knölen och hälsena. Känns som att löpa med en stukning. Ömmar. Så schemat blir omlagt till alternativ verksamhet fram till söndag då jag ska försöka springa igen. Trist för jag hade en känsla av pigghet i tisdag som va härlig. Samtidigt lika bra att stoppa nu så jag förhoppningsvis är sprillans ny igen till NORT.

Så cykel, våtväst och dans till detta så länge:

o så Beyonce... 6 days and counting....

Hemmaterräng..

..is a blesssing and a curse. Jag älskar Kilsbergen. De har alltid känts som "mitt" ställe efter att spenderat otaliga timmar där som liten. När jag är hemma i Örebro är det alltid dit jag vill. Sen jag började orientera blev relationen ännu snäppet bättre. Jag har väntat på att få springa en värdetävling i medeldistans i dessa berg sen jag blev elitlöpare. Förra året stod det klart att jag skulle få chansen på 2013 års kristi Himmelsfärds helg. En Silva League-tävling i medeldistans i Lockhyttan. Såklart jag spände bågen. Jag kan ju det här. Det va i alla fall vad precis "alla" (såklart i ren vänlighet) sa till mig i 2 veckors tid inför denna tävling. Jag blev nervös och såg till att ta det lugnt inför och inte tappa energi.

En sprint i Kumla med bästa sprint-framförhållningen i år (säger kanske inte mycket men för mig var det ett framsteg) avverkades först på torsdagen innan. Var vid gott mod och kroppen funkade hyggligt. Fredagen var solig och jag joggade, dansade och var på föreläsning. Funderade inte så mycket på kommande dag. På kvällen var jag ändå väldigt trött. Dock kände jag inget av detta på väg till start på lördagen och var mentalt lugn och nöjd med att ha prickat startplatsens lokalisering. Så iväg och plockade ettan utan problem. Sen förväntad långsträcka utför till sluttningskontroll. Hade en plan att ta den uppifrån den tydliga brantkanten och genomförde bra med viss inbromsning vid sista säkra. Sen följde 2 lätta sträckor innan en ny sluttningskontroll, där jag åter blev lite defensiv in mot kontrollen men ändå fick den perfekt. Såg ut från kontrollen Helena Karlssons rygg och blev något störd i fokuset. Funderade om jag verkligen gått rakt ut från 5an och stannade en bit från k6 där jag kände mig osäker för att läsa in. Några sekunder gick men jag styrde sen rätt och plockade skärmen. Upp mot 7an såg det svårt ut och jag fick inga detaljer som jag ville. Det ljusgula var ej tydligt och en otrygghetskänsla infann sig när jag strax därpå insåg att "jag behöver ju bara gå kompass till högsta punkten". När jag konstaterat detta struntade jag i otydliga punkthöjder och branter och tryckte på upp mot k7. Åter en bra skärmtagning. Mot 8an gick jag lite väl rakt på, optimistiskt trodde jag mig få dubbelstenarna innan kontrollen, men de var några andra och istället spikade jag herrarnas skärm vid punkthöjden söder om vår k8. Läste dock in mig snabbt och tog mig uppåt. Efter 8an hade vi en långsträcka och här hände nåt. Plötsligt kändes kroppen vidrigt tung. Jag vet ju att det kan va tungt i Kilsbergen, men det va som att jag kämpade så att det låste sig. Slet på mot detta resten av banan. Orienteringen var ganska enkel från k9 och in till mål men jag fick bita ihop allt jag hade för att inte bara sätta mig ner. Plockade de sista kontrollerna (varav förvarningen där mamma och Crilla satt och professionellt inte rörde en min) och spurtade något groggy in mot mål. Som 6a och andra svenska i tävlingen. Ett resultat jag är nöjd och stolt över utefter förutsättningarna. Självklart hade jag önskat få känna något av ett flyt även i löpningen och springa mot plågan på ett "gött" sätt men denna dag tog nog anspänningen överhanden.

Söndagens långdistans blev därefter. Orkade springa på fram till varvningen men gjorde en taktiskt miss i att inte ta gel innan backen upp till Lockhyttemasten. Väl uppe i den fantastiska vita skogen var jag ett vrak som precis orkade följa Johanna Sanderi som jag fångat upp vid k5. Vid diamantens näst sista orkade jag inte lyfta blicken och missade att se en skärm, blev av med sällskapet och fick tugga ensam. Blev något piggare mot slutet - men då var det ju utför också. Lyckades missa sista kontrollen. Typ så i huvet... Men men kroppen har jobbat bra i 5 intensiva tävlingshelger. Att få en liten dipp måste va ok. Laddar om till Sundsvall och hoppas få tillbaka steget.

Crilla sprang för övrigt D21E1 medeldistansbanan på söndagen. Fokuserad på en sak: att slå min sträcktid till förvarningskontrollen. Resultat Maria vs Crilla 0-1 (54 respektive 52 sek). Det finns alltid att jobba på - härligt!

10mila13, SAIKeKlubben, 10mila14 och en svunnen tid..

Har alltid gillat stafett men sen jag kom till SAIK 2009 har jag fått en närmast osund kärleksrelation till det hela. Det som hände främst 2009 var att jag helt plötsligt befann mig i täten på en av världens största stafetter och sprang som om jag inte gjort annat. Vann sträckan och förde upp SAIK till en 3e plats inför avslutningssträckan. Den kicken jag fick då är som en drog, man vill bara ha mer. Jag har haft privilegiet att springa många stafetter efter detta i tät och gjort hyggliga och bra löp, dock inte i närheten av 2009. Dit vill jag igen.

SAIK har en stafett-pepp som är fantastisk och i år ställde vi - trots ett antal skador och graviditeter - 4 lag på startlinjen i damkavlen, samt 1 damlag i herrkavlen. Det är fint! Tyvärr påverkade skador och graviditeter vårt första lag också men vi hade ändå ett peppat och redo lag med Erika, Emma, Märta, Anastacia och mig. Brudarna sprang stabilt och bra - Erika var inne med draget, Emma var inte så nöjd med första delen av banan men sen, Märta slet som ett djur och Anastacia höll ställningarna och skickade ut mig med Tove Alexandersson i hasorna. Så jag fick börja med att springa jättefort på stig - min bästa egenskap =), men det gick bra. Vi hade dock inte samma gaffel och efter att ha plockat min första så såg jag henne inte mer. Däremot plockade jag upp Linnés andralag med Inga Ka efter bara några kontroller. Vi sprang sedan och kampades resten av banan. Tog inte alltid samma vägval men kom ändå ihop hela tiden in mot kontroller. Jag upplevde dock att Inga var riktigt stark löpmässigt och jag hade inget att sätta emot in från sista men jag var hyfsat nöjd med orienteringen (gps från det hela).

Vi landade en 26e plats tillslut (efter Linné ettan diskats). Det är ett absolut godkänt resultat för ett lag med två juniorer, en reserv, en halv- och en helsatsande senior. Och det var kul att springa men jag saknade lite att brottas om topplaceringar. Jag hoppas vi kan bli ännu bättre till Jukola och på sikt skitbra! Det är ju inget tvivel om att viljan finns där, exempelvis så sprang Erika startsträckan en gång till - fast i herrkavlen och Märta tog sig an långa natten (som blev långa dagen).

MEN det i mina ögon mest imponerande denna helg är SAIKs 4e lags avslutare Therese Alfredsson. Som förutom sitt UK-ansvar i helgen, gick i mål strax innan klockan 21 efter att ha avverkat 110min i skogen, bara timmar senare drog hon på sig nattlampan och sprang ut på tiomilakavlens 4 sträcka och kom i mål 233 minuter senare. Det är 3 timmar och 53 minuter. "Det är laget före jaget" som Therese twittrade. En stående ovation hade här varit på sin plats, men då detta bara är text får jag applådera med bokstäver och gratulera mig själv; att jag får vara klubbkamrat med en människa med denna fina attityd och vara en del av ett sådant gäng stafettbrudar. TACK!

(foto: mats lindqvist)

till 10mila-arrangörerna: 

Mycket bra:

• banor - orientering ända in!! 
• terrängen - superfin! 
• TC - närhet! 
• tv-sändningen - classy!

Mindre bra:

• skyltningen vid stora vägen - en ensam skärm, så lockar man inte folk till sporten 
• prisbordet - som vanlig obefintligt, pinsamt

Nu är det ett år kvar till 10mila på Ränneslätt i Eksjö. Arrangörerna har till nästa år förändrat herrkavlen men väntat och trist nog till synes inte ett finger (?) gällande damkavlen. I alla fall spenderade jag mina 1998-2002 där tillsammans med den beryktade "gräddan-på-moset"-generationen (82orna) och massa andra fina människor. Vi var 12 st så om man fick ta ut ett dream team skulle det kanske kunna se ut så här:

sträcka gaffling km
1         ja         8,5          Renen (Fredrik Martinsson)
2         ja         8,5          Beiran (Caroline Green)
3         nej       13           Ollonet (Petter Ottevik)
4         ja         11,5        Pastorn (Maria Magnusson)
5         ja         11,5        Kajsa-Bajsa Nilsson
6         nej       16,5        Puffen (Isak Bergman)
7         ja         8             Uggla (Lina Persson)
8         ja         12,5        Flamingo (Johanna Öberg)
9         ja         16           Lemuren (Erik Lennartsson)
10       ja         8             Porris (Sara Grenmark)

COACH: Fröken Fiff (Hanna Kerkmeester) Sång o speleman: Björn Norell

på den tiden..

Eller så ses vi bara och kör röda-vita rosen i Guppabackarna?