att inte lära sig av sina misstag

it's art baby!

så åkte jag till jukola. full av självförtroende efter förra helgen. men jag glömde nåt hemma. ödmjukhet inför uppgiften och självinsikten.

jag har inte sprungit ett tävlingslopp i full fart i svår ol-teknisk terräng i år. jag har av naturliga skäl - foten - inte hunnit så långt. mora var väl genomfört tekniskt men ganska lätt-orienterat i mina ögon. vm-testen sprang jag full fart. och orkade inte. och bommade. jukolatesten låg jag på men det kan ändå inte jämföras med en stafett i tävlingsfart.

nu var det stafett i tävlingsfart. jag var inte nervös alls. jag har gjort det här tusen gånger och vet ju hur man ska göra. fick springa ut i ett kanonläge upplagt av camilla och silje. rusade med glädje och glada ben iväg på jakt efter eva j. halvvägs till 3an såg jag hennes rygg. i en tung backe uppför. glömde bort att orientera. kom upp över krönet och i trodde att jag tagit hela backen. gick ner till höger för tidigt. fattade ingenting. klassiskt parallellfel -check! snurrade runt nåt varv, det blev över minuten, innan jag såg skärmen och tove komma farande från en mer korrekt riktning. lite lätt förgrymmad satte jag efter och tänkte att nu får jag i alla fall hjälp att hålla ett bra tempo. signe dök upp också. och vi följdes åt några kontroller i rask takt. sen hade jag en annan gaffel och blev ensam. när jag styrde ner mot sista tv-kontrollen kunde jag ana att t och s låg nånstans framför ett stort sjok med damer från andra sträckor. stämplade och la mig i ledet in mot näst sista. tog kompass och helt plötsligt vek alla andra av uppåt. detta va ju inte konstigt alls då förmodligen samtliga var ute på annan sträcka. jag registrerade dock aldrig den tanken. utan drogs med lite uppför backen. plötsligt hade jag ingen koll alls. förstod inte vad jag såg eller var jag var. tänkte att jag nog behövde gå mer utförs. men var för feg. smög fram en bit . fick inget läsbart. svängde tillbaka uppåt (men nejnej varför!!!) för att hitta nån punkt att ta på. paniken kom krypande. kunde inte tänka klart. såg efter ett tag louise komma löpande. längre ner. förstod att jag skulle fortsatt nedåt då dit jag varit på väg från början. såg skärmen. och alla andra som fångat in mig. fly förbannad sprang jag in i mål. 3.40. eoner av tid i stafettsammanhang. istället för att ge oss ett pallplatsläge skickade jag ut emma i bakvattnet på täten.ridå.

igår kväll mötte jag den. min gps:slinga som streamats ut till alla på tc och framför dator. med facit i hand, som jag inte kan ändra, ska jag denna gång ta med mig nåt. efter att ha funderat och analyserat så ser jag samma tendens som på vm-testen (kroppen väggade -huvet väggade). jag har bommat efter att ha sprungit på hårt först i backe efter eva, sen i hasorna på tove. skillnaden denna gång var att enbart huvet väggade utan att jag märkte det. jag brukar alltid säga till folk "om man inte springer bomfritt på träning så kan man inte räkna med att man gör det på tävling". jag får modifiera det och börja leva som jag lär "om jag inte springer bomfritt i högsta fart på tävling så kan jag inte räkna med att göra det på - tävling".
det positiva jag tar med av denna upplevelsen är ändå att kroppen är tillbaka. den svarade den här gången. och även om sockret tog slut i hjärnan så känns det absolut som att det bara är en tidsfråga där också.

att ta med generellt är ju också att mina tre lagkamrater presterade högklassig orientering på världens största stafett och ändå gav oss en ändå fin 11:e plats.

jag står kvar i smutsen ett tag med byxorna nere. tills imon. sen börjar sommarträningen. då blir det ol och inga visor.