Förra veckan genomfördes en asfaltsjogg på 24 min med nya skor och utan känningar. Därför kände jag mig denna vecka redo att ta foten ett steg längre. Skulle ner på fältjobb till Svängsta och passade därför på att testa orientering i VM-lik-nästan-snöfri-blekinge-terräng. Mycket förnämligt fick jag en medeldistansbana uppstyrd och dessutom träningssällskap (tack Isak&Lina!). Pga av en osäker fot och en ömmande hals bestämde vi att hoppa på banan på halva vägen. Väl där tittade vi in i skogen och såg bara ett stort nytt avverkningsområde och det kändes "hmmm ska jag verkligen ge mig in i detta med foten?", men då det fanns en del stenhård snö att surfa uppe på så gav jag mig ändå iväg med stor entusiasm. Det gick hur bra som helst! Sprang i beskedlig fart för att inte vricka de stackars skog-ovana fotlederna men det kändes ändå som att jag flög fram. Orientering gick helt ok också med tanke på ett ganska långt uppehåll. Ingen smärta alls i foten (sprang med inov-8 + häl-gelskyddstrumpa) och merginellt efteråt. Det tar sig sa mordbrännarn'! Träffade sjukgymnasten igår och han blev också rätt glad - så framöver lutar det åt att börja jobba med 2 korta kvalitétslöppass i veckan om allt fortsätter så här. Jihoo!
Nu till uppföljning av förra inlägget..
Så här är det att vara dam i ishockeyns förlovade land:
Fotboll forts...
För några veckor sedan berättade en arbetskamrat om att hennes son spelar i ett fotbollslag i södra göteborg. Barnet är kring 6 år tror jag. Tränarna hade skrikit åt pojkarna när det var för stökigt under träningen "Om ni inte är tysta och lyssnar så får ni gå och leka med barbie-dockor istället". Så fostrar vi unga fotbollsherrar i välutbildade svenne-områden i Sverige idag.
I Örebro (och säkerligen i resten av landet) räcker det inte att va bäst i Sverige för att få sponsorer - man måste tydligen ha en - ja du gissade rätt - snopp.
Jag tycker att Ted Sjövall här redovisar en mycket intressant empirisk studie
i hur det går till -i verkligheten. Det är liksom inte så mycket att säga mer än att ja - det är så här illa på riktigt. Och det är ju inte så att idrotten är någon direkt skyddad verkstad. Så här ojämnställt är det i Sverige på 2000-talet. På 2000-talet.
Jag hoppas för KIF Örebros skull att dom får sponsorer. KIF - jag tycker ni är grymma på planen - fortsätt så.
Men jag tycker tyvärr att det nya marknadsföringskonceptet är väldigt bakåtsträvande. Att anspela på "sex and the city" (KIF in the city - http://www.facebook.com/#!/pages/KIF-in-the-City/167915239901283) och hävda att det är en serie om starka kvinnor när huvudpersonens enda mål här i livet är att bli "omhändertagen" av Mr Big??? Charlotte??? igen - Charlotte??? Samantha - stark ja - men absolut bara inom patriarkatets ramar där skönhet+ungdom är nr1 för henne att jobba på för att överhuvudtaget få alla ligg och där hon dessutom framställs som den vulgära - alltså inget ideal för "normala kvinnor" utan mer som en lite konstig men rolig side-kick, ja det skulle väl möjligtvis kunna vara Miranda dårå... men i alla fall - idén känns lika fräsch som när Int.Volleybollförbundet bestämde att korta ner damernas spelardräkter till hotpants för att göra idrotten mer attraktiv för publik/sponsorer. När ska man som dam få va snorig, smutsig, kaxig, påklädd, okäck (?!), stenhård och ända respekteras och värderas och sponsras som idrottskvinna? Och som sagt - knappast nån skyddad verkstad. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar